Det är iskallt ute.

Vårt underbara hus lyser med värme. Ljus överallt och i kaminen brinner det en brasa för att hålla i gång värmen.

Maten ska lagas och Kärleken sitter i badet med en vän till honom.

Huset är lugnt och tyst, fridfullt och underbart.

Får man stanna klockan och kapsla in känslan?

Jag behöver dessa stunder där det är barnfritt och det har absolut ingenting med min längtan att göra, det handlar helt och hållet om möjligheten att hinna ikapp med sig själv - att andas.

Jag älskar stunderna som dessa, när ingenting är planerat och när ingen sliter i mitt hår eller frågar vad jag gör direkt när jag tar upp datorn.

Det är så tyst att man till och med hör veden som sprakar.

När var det så sist?

Nu är det snart sista dagarna av penicillin, så att magen får återhämta sig vilket är välbehövligt. Som vanligt kom svampen som ett brev på posten, och drabbade inte bara mig.

Jag försöker att vara här & nu, inte bara framåt.

Jag försöker lugna mig om att vi hinner, vi har framtiden framför oss.

Jag är inte beroende av ett plus nu.

Det känns som att jag har en inre dialog med mig själv, dygnets alla vakna timmar.

Visst, jag är en reflekterande person med djup, men tänk om man bara fick följa med, go with the flow...

Det känns bra idag, det känns underbart att vakna upp bredvid den man älskar som mest och veta att man har en hel helg tillsammans, bara vi två, utan egentliga planer. Huset är städat och ingenting är något måste.

Ingen kisstvätt, ingen som vaknar klockar sju, ingen som häller ut alla juice vid frukosten och laddar ut lite fil i det.

Nu när jag skriver det så märker jag hur orättvist det blir.

Lilleman har en stor plats i mitt hjärta. Vi älskar varandra, men väldigt ofta knackar känslan av att vi blir ifråntagna all vår kärlek på.

Det känns i hjärtat.

Nu - åter till matlagningen här på landet.

Vem trodde att jag skulle bo på landet för 3 år sedan? Inte jag i allafall...