På terapin pratade vi kring ett halvår sedan, då jag för mig själv ( och terapeuten ) erkände att jag längtar efter barn, om att göra något positivt av väntan på rätt tidpunkt.

Då var planen att vänta något år, främst av den anledningen att det skulle lugna sig med bonusbarnen. Nu vet vi alla att det inte blir bättre än så här, livet fortsätter att rulla, i med- och motgång - och då är även detta en hyllning till livet - att försöka skaffa barn.

Hur som helst, redan då, för ett halvår sedan när jag och terapeuten pratade om det, så fanns det många negativa tankemönster kring väntan på den perfekta tidpunkten.

Som den bästa terapeut hon är, så vände vi på tankemönstret. Istället för att allt skulle kännas så meningslöst så länge lilleman är hos oss, utan att själv få ha ett barn, så vände vi på det.

Vad kan man använda tiden tid på ett positivt sätt?

För mig var det helt klart något som fick mig att tänka på att nu ska jag boosta mig själv, min kropp, göra sådant jag inte kommer att ha tid och lust med framöver när ett barn förgyller min tillvaro.

Jag visste att jag skulle må bra att behöva sluta med mina två mediciner. Jag lade lite extra fokus på mitt välmående under hösten och i december fick jag ju plocka bort den sista. Går nu på kontroller för att kontrollera värdet utan medicin - fortfarande normalt!

Det fick mig att sporras och lägga fokus på hälsan!

Vi fortsatte vända på väntan och naturligtvis fanns där mer.

Tjejkvällar med tjejerna, bio och middag på stan - bra för kropp & själ!

Sovmornar på helgerna, att njuta av tystheten utan dåligt samvete när sambon kliver upp med lilleman.

Resa på något som ligger mig varmt om hjärtat, små miniweekends. Till fjällen,till storstan, till något avlägset slott eller herrgård.

Detta är ju naturligtvis något jag hoppas kunna göra den dagen jag blir förälder, men jag vet att det kommer inte bli mycket av den varan, så nu önskar jag att jag passar på och njuter av livet här & nu.

Jag har en plåt tekakor i ugnen, luktar gudomligt. Jag är inte gudinna på att baka, not my cup of tea så att säga.

Men jag tror jag lyckats...

Jag gör allt för att distrahera väntan. Sov två timmar efter jobbet idag, inte särskilt bra, men väldigt välbehövligt.

Väntar och känner, det går inte att komma i från. Eftersom jag inte vet om jag ska räkna efter lutealfasen, och utgå från att den är 11 dagar för mig, så har jag en dryg vecka kvar till BIM.

Om jag istället räknar på menscykelns längd, då har jag tre dagar kvar till BIM.

Trötthet, min första förstoppning ever och en olustkänsla i kroppen nu ikväll.

Jobbar stenhårt med mig själv för att inte våga vänta...

Vi är så olika min sambo och jag, när det gäller hur vi hanterar våra tankar.

Det är ju bland annat därför jag älskar honom så högt.

Han får ner mig på jorden när mina tankar skenar iväg och målar fan på väggen.

Just nu har jag fått för mig att jag aldrig kommer att bli gravid.

PUNKT.

Det finns ingen logisk förklaring till varför den tanken ska bli sanning.

Det finns en sak som talar emot mig och det är min övervikt.

Efter att läst på så har jag läst om överviktiga som helt enkelt inte får barn.

I de flesta fall beror det på att ägglossningen uteblir, och då förstår ju även jag att en graviditet blir svår.

Jag jobbar på min övervikt. Nästan 10 kilo är borta sedan i höstas och jag låter det ta tid, äter bra och försöker få in mer motion i det vardagliga livet.

Jag är livrädd att behöva komma till stadiet IVF och där bli nekad pga BMI.

Snacka om att måla fan på väggen efter bara två försök!  

Jag har en regelbunden ägglossning, visst en garanti finns aldrig men jag har utslag på ÄL-test, klassiska flytningar och mens var 28:e dag. Slutade med p-pillrena i april och fick min regelbundna mens direkt efter.

Så nog borde jag kunna lägga "jag har inte ägglossning"-tanken åt sidan?

Ja, då kvarstår detta med luthealfasen som jag tycker är kort.

Funderar på att ringa tant L och be om att få ett tidigare återbesök. Mitt nästa återbesök hos henne är direkt efter ägglossning och har ingenting med mitt "vi-ska-skaffa-barn-projekt" att göra.

Kanske kan jag då få Progesteron utskrivet.

Ytterligare något som spökar är att jag vid senaste provtagningen fick besked om en "lätt inflammation som är tillbaka".

Ingenting som ska skrivas recept på, utan bara fortsätta med Ovesterin, så det kan ju knappast vara någon dunderinflammation.

Ja, det var mina tankar i väntan på det där plusset som aldrig vill komma.

Jag min dumma jag har testat varje dag i helgen.

Hur dum får man vara?  

Ägget har väl knappt fäst och jag är där med stickan.

Knäppis jag?!

Jo, det är precis vad jag är.

Kvällarna går åt till att läsa bloggar och Familjeliv. Planera barn, väntan på barn och alla IVF-bloggar som går att läsa.

Kommentaren i sängen igår "Sluta läs, börja lev"

Önskar att det vore så enkelt... men sanningen är den att jag är så rädd så rädd.