Fy så jobbig gårdagseftermiddagen var.

När Kärleken kom hem försökte vi att rå om varandra så mycket det bara går.

Jag tycker verkligen inte om när jag blir så ledsen över något som ändå är relativt normalt. Barn är ingen beställningsvara, det är något man får kämpa för, de flesta i allafall.

Ju längre kvällen gick desto bättre mådde jag.

Jag har fått låna en bok från min bästa vän, som vet om att vi nu startat tillverkning. "Ett barn blir till" - av Lennart Nilsson.

Jag kan verkligen rekomendera den om någon nu inte kikat i den.

Jag läste hela kvällen och intressantast var naturligtvis hur hormonerna fungerar och vad otroligt mycket som måste stämma för att det ska bli ett barn.

Kroppen är verkligen komplex, helt otroligt.

Mig gav stunden verkligen ett lugn, en förståelse och ledsenheten kunde ge med sig.

Helt otroliga bilder och väldigt bra förklarat.

Det var riktigt intressant att se spermiernas kamp, hur livmodertappen ser ut som öppen och stängd, hur äggets resa ser ut.

WOW säger jag bara.

Idag känns det faktiskt bra. Vi pratade en del igår. Kärleken tror att det skulle vara bättre om jag intog en mer avslappnad position, och jag kan ju inte annat än att hålla med honom...  

Visst, sa jag - men för att det ska kunna bli en bebis så måste man liksom älska kring tiden runt ägglossning och då är det bra med stickor.

Vårt sexliv känns inte som förr.

Jag vill verkligen ha ett barn skapat av kärlek.

Vi lovade varandra att försöka komma tillbaka till förr, älska av kärlek, inte för att vi måste.

Det är just nu, på första mensdagen, lockande att strunta i ägglossningstest framöver.

Återstår att se om jag är lika kaxig i slutet av nästa vecka...