minlangtan

Direktlänk till inlägg 30 januari 2011

Fans jävla skit...

Av minlangtan - 30 januari 2011 22:24

Ingen rolig rubrik och definitivt ingen rolig stämning heller.

Vi har haft en helt underbar helg och verkligen fått ladda upp med kvalitetstid tillsammans.

Vilken tur att denna blogg är anonym, för här kommer nog det mest utelämnande jag skrivit på nätet.

Vårt sexliv fungerar inte och jag är jätteledsen. Det är sådant man läser om, sånt som inte ska inträffa i ens egen relation, men nu är det ett faktum, det fungerar inte och jag mår inte alls bra i det.


Klockan är halv elva, jag borde sova. Istället klev jag upp med tårarna rinnande längs mina kinder, så genomledsen.


Jag har världens finaste sambo, den snällaste som vandrat i ett par skor. Många är de gånger jag velat ruska om honom och bett honom att inte vara sååå snäll, ni vet så där så att det nästan går till överdrift. Jag är också snäll och vänlig, men i jämförelse med honom så är jag verkligen inte snäll.

Han har förlorat mycket på sin godhet genom åren, det har han själv sagt.

Jag älskar hans godhet men jag gillar inte att se att folk utnyttjar den, för det görs det.


Ikväll var det dags, jag hade bäddat rent. Vi gick och lade oss tidigt.

Som nästan alla gånger är det jag som tar iniativet till sex. Jag gillar det inte alls, men så har det blivit. Eftersom det är godheten själv jag ligger bredvid så hänger han alltid på.

Ikväll hände det inte så mycket när jag tog tag i inviten. Ingen som följde efter eller gav respons på min handling.

Istället för att bli ledsen och sluta, så slutade jag men skämtade bort det mellan ett falskt skratt "ja, vi ska ju inte älska varje dag heller, det skulle ju vara att ge mig falska förhoppningar" Vi skrattade båda två.

Jag tog fram min bok, försökte läsa, men ville mest få tiden att gå. Ville inte att han skulle se att jag faktiskt blev ledsen, och ville undvika att vända mig om direkt.

Läste ett par minuter, han lägger händerna på min kropp, men inga sexuella inviter, bara visa att han finns där. Jag är som vanligt. Säger inte hur ledsen jag är, all fokus går åt till att försöka läsa för att inte brista ut i gråt.


Efter en kvart ger jag upp. Går och tar min medicin, Ovesterinet och tar på mig ett par trosor. Då börjar kyssarna komma. Som alltid så får jag känslan av att det är hans sätt att kompensera att han inte vill älska med mig. Jag är den mest fysiska av oss, och när jag blir ledsen, som nu ikväll, då slutar jag direkt att vara fysisk. Då kommer de där pussarna, händerna och nafsningarna, utan någon som helst passionerad antydan.

Dom kommer för att släta över... vara snäll.


Jag släcker min lampa, vänder mig om och tårarna kommer. Tack och lov att han kollar på film och inte hör mig och att vår säng är så bred att jag kan ligga och snyfta på mitt hörn.

Han känner ju av att jag är ledsen.

Men om någon dag är vi där igen.


Vad gör vi för fel? Vi är inte i ägglossningstider, jag nämner ingenting om det. Detta problem hade vi innan barnförsöken också.

Jag blir så förbannat ledsen när det inträffar.

Lovar mig själv att aldrig mer ge någon invit, krypa ner under täcket, ta på och känna. Aldrig mer.

Min lust är starkare än så och dagen efter är jag där igen.


Vi har pratat om det på terapin, att det är bra att jag inte ger efter för lusten i allafall, att jag inte slutar att vara den jag är, den kvinna med en stor portion lust. Jag skulle kunna älska morgon middag kväll... nä, men nästan då.

Min sambo skulle klara sig på någon gång i månaden.

Var ska vi mötas?

Varför kan min kropp inte lära sig att sluta känna lust?

För om jag slutar känna lust, då slutar jag också att bli ledsen när responsen inte kommer.

Jag känner mig som den fetaste och fulaste och äckligaste kvinna som finns.


Vi har problem. Det är glasklart. När började det?

Jag har aldrig tagit ansvar för min egen njutning, jag har aldrig onanerat själv förrän för ett par veckor sedan.

Jag skäms som en hund. Min sambo ger mig inte tillräcklig njutning, så jag ordnar det själv.

Ibland går till och med tankarna; tänk om jag kunde smita hem ett par minuter tidigare, klara av mitt i min ensamhet, så att jag aldrig känner lust på kvällarna. För vår relation vore det idealet.

Då skulle min älskling slippa känna det krav han tydligen gör när jag kryper in under täcket eller när jag viskar i hans öra hur sugen jag är.


Jag läser min egen text, vi har problem.

Vi har verkligen problem med det här och jag står helt handfallen.

För mig är sex en viktig del i en relation. Absolut inte den viktigaste men helt klart viktig. Jag behöver sex för att få må bra.

Orkar man inte, så behöver det inte handla om rena ansträngningspass rent fysiskt. Jag skulle gott klara mig med en smekning och lite sensualism. Där har vi det, sensualism och passion...


Visst, man präglas från sina tidigare förhållanden. Min sambo har levt med en enda kvinna före mig (barnens mamma) och mellan henne och mig har det varit några sexuella partners, men inget samboskap.

Jag har levt i förhållanden där passionen glött och där sensualismen var en väldigt stor del. Där var normen någonting helt annat. Jag fick lära mig att gå från "snäll, pryd flicka" till att bli en kvinna som tillät sig att känna lust och åtrå.

Det var ingen enkel resa, men jag har lyckats lära mig.

Förmodligen är jag inte där ännu till hundra procent eftersom jag känner skuld och skam över att inte vara tillfredsställd sexuellt i min relation.

Jag får väldigt negativa känslor kring mig själv de gånger jag blir avvisad.


Jag vet egentligen vad som är svaret på hur vi går vidare. Det är att låta honom få möjlighet att erövra fältet. Att släppa efter för honom. Inte komma med inviter, inte säga att jag är sugen, inte längta och inte hoppas.

Men jag kan inte vänta veckor på att han ska känna lust...


Vi hade en sån fin helg tillsammans. Söndagens sista timmar ristar in en iskall kristall i mitt hjärta och gör mig stum av ledsenhet.

Vi har problem med det här och det känns allt annat än bra...



 
 
ettvanligtliv

ettvanligtliv

31 januari 2011 08:53

Känner igen mig. Det är alltid jag som tar initiativet och även jag som blir sårad när han inte har lust. För oss iallafall tror jag att det delvis har att göra med hur säker vi är i vår relation. Jag kommer från en sprucken familj och är därför rädd att han helt plötsligt ska sluta älska mig. Tror det är därför jag tar det så hårt. Han är så otroligt säker på min kärlek till honom och det vi har tillsammans så han skulle inte ens överväga att det finns något fel på honom om jag inte skulle ha lust att ha sex.

Tycker att det är ok och helt normalt att man inte är på samma nivå sexuellt. Vi har gjort det klart för oss att det är helt ok (och även sexigt) att vi "tar saken i egna händer" när lusten faller på. Det tar inte bort kärleken och romantiken på något sätt. Tycker du ska utforska även det och fantisera lite, det har man tillbaka även när man ligger med varandra.

Ni är absolut inte ensamma om att ha det såhär. Det är en myt att män ska vilja ha sex oftare än kvinnor. Men samtidigt tycker jag att ni ska prata om hur ni känner.

Stor kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

minlangtan

31 januari 2011 08:58

Tack snälla du för ditt svar...

Har du läst boken "Hemligheten" obs, inte The Secret, den som är skriven om hur man agerar i olika relationer utifrån sin anknytningsmodell baserat på b la barndom.

Jag känner igen det du skriver, han är väldigt säker på mig och jag vet att vår kärlek är stark, men jag blir ändå ledsen och känner mig helt förkrossad när något sådant händer.

KRAM o tack för dina fina ord!

 
ettvanligtliv

ettvanligtliv

31 januari 2011 12:38

Har läst The secret men inte "hemligheten". Låter som en intressant bok, ska kolla lite närmare på det. Tack för tipset :)

Hoppas du mår bättre snart.
Kram

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av minlangtan - 17 mars 2019 20:50

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Av minlangtan - 15 juni 2017 10:27

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Av minlangtan - 13 juni 2017 16:57

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Av minlangtan - 12 juni 2017 07:13

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

Av minlangtan - 11 juni 2017 04:16

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10 11 12
13
14 15
16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards