Den glada gubben lyste upp den vintergrå och onda morgonen. Jag ligger fortfarande hemma med en bihåleinflammation of hell.

Jag blev så otroligt glad när den glada gubben kom, så att jag blev tvungen att rusa ut till sambon och berätta.

Berättar ni för era män när ni har ÄL?

Dags för sängen, för att sova bort värk och bihåleinflammation...

Jag blir så ledsen.

Jag har testat sedan dag 11, men får inget utslag.

Nu är jag på dag 16, inga ömma bröst. Nu idag har jag förvisso märkt av lite trådigare flytningar.

- men ingen glad gubbe. På de två strecken inne i själva testet så ser man ju att det varit en stegring, men jag kanske har missat det bara?

Varför ska det jäklas?

Visst, ibland händer det att jag har en cykel om 32 - 35 dagar, så då kommer ju äl något senare, men jag är så rädd att jag inte har ÄL denna månad.

Känner bara för att ringa tant L och be om Pergo, men så kan jag ju inte heller hålla på. Hallå, vi har försökt 1 (EN) månad och jag beter mig redan som en hysterisk kärring.

Illa illa...

Nu är jag hemma i allafall.

Jag har ägglossning nu. Tyvärr befinner jag mig hos min mamma eftersom lilleman har magsjuka och jag har bihåleinflammation.

Många är de tårar jag gråtit idag, både av smärta trots penicillin och av totalt hopplöshet.

En hel månads hopp är borta.

Jag bad om en enda sak, att inte stoppa fingrarna i munnen när vi var i Stockholm, då jag är livrädd för magsjuka. Och speciellt nu när jag inte är pigg så bad jag verkligen.

Är man 6 år så gör man tvärtom, man slickar på allt som går att slicka på i tunnelbanan och i natt var magsjukan ett faktum.

Jag tog bilen och styrde med värkande öron och sprängande huvud till min älskade mamma där jag ligger och är helt förkrossad.

Det blir ingen bebis denna månad heller...

Ni ser bara lösa ord, sammansatta i meningar, men inom mig sprängs jag av besvikelse och hopplöshet.

För mig har detta barnaskapande gett hopp - vi kämpar framåt - för något som är vårt. Eftersom vår situation varit så speciell med sambons fd och hennes förmåga att spela ut barnen mellan föräldrarna så har det varit en fruktansvärd kamp att gå. Vi har haft med myndigheter och sakkunniga att göra.

Fastän min längtan till barn sprängt sönder mig inifrån så har jag väntat, för barnens skull.

Nu när vi fått förklarat för oss att det inte kommer att bli någon ändring och att jag kommit till den insikten att livet pågår, så beslutade vi oss för att försöka skaffa barn.

Mitt i allt detta jobbiga, så har det för mig varit en tröst - fått mig att våga hoppas på att det inte bara är spillrorna från hans fd liv som kommer att stå i centrum i mitt liv.

Det kan låta hårt i er bloggläsares ögon, men saken är den att situationen är förjävlig och vi har myndigheterna inkopplade.

Ikväll sitter jag här, med ägglossning, alldeles för långt hemifrån och här blir det inga barn gjorda. FAN!

Imorse tog jag första ägglossningstestet för denna månad, på dag 10 men ingen glad gubbe. Förra månaden fick jag utslag på testet dag 15, så det är bara till att fortsätta testa. Bestämde mig för att ändå testa denna månad, mest för att lära känna kroppen och på något sätt känns det ändå bra att få ta dessa tester och göra något som för oss framåt, något för vår skull, vår dröm.

Jag är i så starkt behov av att göra något för oss, när allt annat i vår tillvaro kretsar kring barnen och den gamla familjen.

Utredningar, familjerätt och allt annat - som blickar bakåt, till deras gamla.

Idag är planen att rensa lite i min garderob. Mycket är för stort och skulle må bra av att slängas, men kanske kanske kanske kommer det snart en fin liten mage som kan fylla ut kläderna, så jag utmanar ödet och sparar kläderna på en hylla längst upp...