Eftersom jag gör av med mensskydd i parti så blev vi tvugna att ta en tur till stan för att fylla på förråden.

Sagt och gjort.

Inne på Coop sprider sig illamåendet men är hanterbart. Väl på parkeringen går det inte längre.

Snyggt med en spya och känslan i hjärtat är om möjligt ännu vidrigare...

Tredje kräkningen på något som inte finns.

Middag: minimorötter från McDonalds

Världens finaste sambo kom in med varma mackor och Zero på sängen när jag mådde som sämst i förmiddags.

Nu har jag vaknat upp och känslorna börjar lägga sig.

Slängde grav.testen och satte in in högkostnadskortet i plånboken. Noterade dagen för blödning i agendan och välkomnar vardagen.

Hur länge blöder man? Så fort jag reser mig så blöder jag igenom grön (modell big) tampong på mindre än 45 minuter och det är inga små mängder.

Jag som hade planerat att jobba imorgon, får se om det måste omprioriteras.

Jag känner mig fortfarande mer arg än ledsen.

Varför kan man inte möta mig där jag är?

Jag behöver få känna hopp, glada hejarop över att det faktiskt fastnade något där. Min kropp funkar typ...

"Jag kan det där med barnlöshet" är orden som ristas kvar i min hjärna.

Ja, men vi är väl inte där ännu? Det hände ju faktiskt någonting.

Låt mig få glädjas, känna tro och hopp. Skriv mig inte på näsan.

Tack för er fina omtanke, det betyder massor för mig.

Ikväll blir det en lugn kväll. Febern vill inte ge med sig riktigt ännu och huvudet värker av både spänning och förkylning.

Som alltid hos tant L så ska allt gå i rekordfart. Gillar inte riktigt den melodin faktiskt.

Blödningen blev mindre i natt, men så fort jag reste mig imorse så blev det rikligare.

Ett VUL gjordes och det kunde konstateras att livmodern är nästintill tom, några rester från slemhinnan finns där.

Hennes teori: Att något odugligt fäst men snabbt gett sig av igen. Enligt henne är det absolut inget missfall, för det får det bara kallas om man passerat mensen.

Ett grav.test togs som var negativt.

Är glad att jag tog med mina som kunde styrka att det varit utslag på stickorna, för det kändes verkligen bara som att man fick skrivet på näsan att det var en vanlig mens, vilket det absolut inte är.

Jag känner mig kropp och vet hur jag har mens, detta är inte mens.

Hur som helst så känner jag mig ledsen, arg och besviken på bemötandet.

Hon glömde skriva ut progesteron som hon sa inledningsvis och så proxade hon på att det bara var att försöka, nu när jag har lite extra hormoner i kroppen.

Jippe yey! Eller?!

Försökte även ta upp detta med min korta lutealfas, men nej, så är det inte. ALLA MÄNNISKOR HAR 14 dagar från ägglossning till nästa mens. PUNKT.

Ägglossningstester "är si så där" enligt henne och visar fel.

Hennes grav.test hade en känslighet på 50 iUg/ml och hemtesterna har ju oftast 25, vilket gör att en graviditet snabbare kan upptäckas på hemtester.

Är sååå glad att jag tog med mig och kunde visa, för som jag skrev, hon trodde mig inte eftersom hennes test visade negativt.

Bara hem och försöka igen typ.

Hon frågade ut sambon om han hade barn, ja men då så, bara köra på, annars blir det Pergotime om vi inte lyckas.

Känner mig så tom.

Glädjen jag kände innan, att något faktiskt HAR fäst, är som bortblåst och det beror inte på den tomma livmodern, utan på bemötandet.

Mina grav.tester var det fel på eftersom hennes visade neg.

Ägglossningstesterna är det si och så med. Jag har alltid 14 dagar annars måste det ha varit något annat jag kände.

Må hända att jag är överkänslig och kommer att omvärdera informationen senare, men just nu är jag bara genomledsen.

Blev ju inte bättre av att sambon sa att det bara var till att försöka igen. Inte ens han verkar ha fattat att det faktiskt var någonting där.

"Du är rädd för att du inte kommer kunna bli med barn va?"

NEJ, för första gången var jag inte det faktiskt. Första natten på många år jag sovit med känslan av duglighet, att någonting faktiskt kan fästa hos mig även fastän jag förstod att det inte skulle gå vägen.

Jag var glad åt de där strecken, men inte nu längre, för nu vill alla skriva mig på näsan att jag upptagit hennes tid med en vanlig klassisk mens.

Klämcheckt avslutades besöket med orden "var inte orolig, jag kan det där med barnlöshet, ni är i trygga händer"

Förlåt, men jag känner faktiskt inte det.

Vill dra ett tecke över huvudet och vakna upp om några timmar, mindre irriterad och med mindre krav på mig att le mot sambon som är av melodin "rice and shine"

Varför kan ingen förstå mina känslor?