Nu i eftermiddag har grav.testet återgått till att bli helt blankt. Blandade känslor givetvis.

Nu vet jag att strecket inte var något streck som sågs i syne, utan kroppen producerade verkligen hcg för ett tag.

Det funkar!

Jag hoppas att största blödningen nu är över och att smärtan börjar att avta.

I eftermiddags, efter en fantastisk lunch hos Stina började jag fundera på varför jag egentligen känner ensamhet i detta.

Jag gör det, det går inte att komma ifrån att den känslan finns där.

Vi är två om detta, två som vill detta men det känns bara som att jag är närvarande. Rent fysiologiskt så finns det en naturlig förklaring, det är i min kropp det sker.

För mig är det första gången, för min sambo blir det tredje gången.

... och det är bara första gången en gång liksom.

Det blir aldrig någon andra första gång...

Jag pratar en del om mina drömmar med honom, men helt klart mindre än förrut. Bloggen har sitt syfte där.

Jag känner mig ensam med mina drömmar...

Jag vill att någon annan ska våga drömma tillsammans med mig, att våga tro att vår tvåsamhet snart är över,

Våga drömma om ansiktsdrag, om hårfärg, ögonfärg.

Dessa tankar har helt klart kommit närmare mig nu de sista dagarna.

Det funkar mellan oss rent fysiologiskt, det kommer att bli något - frågan är bara när.

Jag har vågat drömma nu, på ett mycket tydligare sätt...