Den värsta smärtan och blödningarna är nu över.

Nu upplever jag istället att tankarna kommer.

Vid fikabordet satt en av mina kollegor och visade stolt upp sitt ultraljudsfoto för gruppen. Jag känner ännu ingen avund, jag är så glad för deras skull.

Men jag vill också, likt ett litet barn finns de där känslorna där.

Jag vill också...

Med tankarna kommer också ensamheten. Jag hoppas att det är manligt v/s kvinnligt, men jag tror det handlar om en förstagångsförälder resp flerbarnsförälder. Fan!

Jag vill prata, drömma, fråga, viska, önska, tro och hoppas.

Inte bara mötas av kommentaren "du funderar mycket på det där du" när jag frågar om hans äldsta son skulle kunna hantera att bli storebror fastän han är tonåring.

Ja, jag funderar mycket och jag funderar om möjligt än mer nu när det blev bevisat på att det fäster och stickan visar ett plus. Han simmare och mina ägg, det funkar liksom.

Jag tror att just det faktumet har gjort det möjligt för mig att våga fundera, känna och unna mig det dagdrömmeriet.

I lördags var jag tyst, jag sade inte ett pip om hur mycket jag längtar och önskar. Jag sade inte ett pip om någonting som kan relatera till hur mycket jag önskade, ingenting.

Jag vet inte om det är det vinnande konceptet faktiskt.

Idag är jag tillbaka på jobbet efter nära två veckors frånvaro. En veckas kurs och en veckas sjukdom.

Alla tror det var förkylningen som lamslog mig. Innerst inne ville jag också skrika, nej, det är inte bara det. Titta, jag kan bli gravid. Men inte nu, men jag hoppas det blir snart... riktigt snart.