Den värsta smärtan och blödningarna är nu över.

Nu upplever jag istället att tankarna kommer.

Vid fikabordet satt en av mina kollegor och visade stolt upp sitt ultraljudsfoto för gruppen. Jag känner ännu ingen avund, jag är så glad för deras skull.

Men jag vill också, likt ett litet barn finns de där känslorna där.

Jag vill också...

Med tankarna kommer också ensamheten. Jag hoppas att det är manligt v/s kvinnligt, men jag tror det handlar om en förstagångsförälder resp flerbarnsförälder. Fan!

Jag vill prata, drömma, fråga, viska, önska, tro och hoppas.

Inte bara mötas av kommentaren "du funderar mycket på det där du" när jag frågar om hans äldsta son skulle kunna hantera att bli storebror fastän han är tonåring.

Ja, jag funderar mycket och jag funderar om möjligt än mer nu när det blev bevisat på att det fäster och stickan visar ett plus. Han simmare och mina ägg, det funkar liksom.

Jag tror att just det faktumet har gjort det möjligt för mig att våga fundera, känna och unna mig det dagdrömmeriet.

I lördags var jag tyst, jag sade inte ett pip om hur mycket jag längtar och önskar. Jag sade inte ett pip om någonting som kan relatera till hur mycket jag önskade, ingenting.

Jag vet inte om det är det vinnande konceptet faktiskt.

Idag är jag tillbaka på jobbet efter nära två veckors frånvaro. En veckas kurs och en veckas sjukdom.

Alla tror det var förkylningen som lamslog mig. Innerst inne ville jag också skrika, nej, det är inte bara det. Titta, jag kan bli gravid. Men inte nu, men jag hoppas det blir snart... riktigt snart.

 

Ramona

28 februari 2011 11:05

Hej!
Förlåt, men vad skönt att hitta någon annan som nyss genomgått samma skit som jag. Tillsammans är man lite starkare :)
Nu är det snart dags för mig att åka till jobbet, fy tvale vad det tar emot! Jag vet inte hur många som vet o jag är mest rädd för
Bemötandet o att jag kommer ta till storlipen där. Usch usch!
Kram

http://Www.seossvaxa.blogspot.com

 

Stina

28 februari 2011 11:25

Jag vet inte vännen, men jag tror att väldigt mycket av den ensamhet du känner på hemmaplan är manligt/kvinnligt...generellt så har inte männen samma sätt att hantera saker som längtan och funderingar som oss kvinnor. (det som inte tänks på eller pratas om det finns liksom inte...och kommer att lösa sig ändå, i deras värld, medan vi vill prata, vända & vrida på saken och sen ta det en vända till) :)
Vilket som är rätt sätt eller enklast ska jag låta vara osagt, men det i alla fall olika. Sen finns det säkert män som har det i sitt register också, men de män jag har erfarenhet av har inte heller varit "prata-drömma-fråga-viska-önska-tro-hoppas"-typen, oavsett om de har eller inte har gjort den här resan tidigare.
Det är därför det finns väninnor och bloggvänner... utnyttja oss gärna! :)
Kramen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...