Medans jag var ute och hämtade mer ved till braskaminen som håller mig sysselsatt denna iskalla vinterdag då jag har instuderingstid hemma, så ringer telefonen.

Läkarpraktiken som jag mailade.

Gaaah! Hoppas dom gör ett nytt försök och nu tar jag med mig telefonen var jag än går - så det så!

Idag har jag tagit ett beslut.

Jag har ringt upp en gynekolog i grannstaden.

Inte för någon utredning eller "bebisverkstadsaktigt" - utan för min hälsas skull.

Känns inte som att Ovesterin och babyservetter från Ica med aloevera gör mig trygg vad gäller den inflammation jag har eller har haft.

Nu hoppas vi bara på ett snabbt återkommande via mail...

Känns gott i magtrakten!

Varför händer det?

Vi som aldrig har problem med sexlivet i vanliga fall.

Varför funkar det aldrig när det är ägglossningsdags?

Varför blir alla vardagspetitesser otroligt stora och leder till ilska och irritation, just när det är ägglossningsdags. VARFÖR?

Somnade efter klockan åtta igår kväll och vaknade kring sju imorse. Utsövd, ja - visst! Pigg - nej!

Jag håller inte på att testa i parti och minut nu, jag vet att denna vecka är min ägglossningsvecka, dags att göra barn liksom!

Om det inte går, så blir vi irriterade på varandra och den hemska cirkeln är där. Vi har det inte så i vanliga fall.

Det är en stress detta med ägglossningen ändå, förväntningar, krav, måsten...

Varför?

Jag ska fundera vidare på detta med mitt bloggeri.

Min längtan handlar om min längtan i förhållande till en man som faktiskt redan har upplevt allt detta.

För honom är detta givetvis en stor resa också, och mina bryderier sitter hos mig, enbart hos mig.

Tanken var att detta skulle vara en ventil...

Tänker och funderar vidare då jag har börjat inse att detta med den nya moderna familjen är ett känsligt kapitel när det gäller det skrivna ordet.

Återkommer!

Denna blogg skulle handla om min längtan.

Min längtan präglar min vardag.

Vår speciella situation gör det något mer komplicerat eftersom vi har en mycket infekterad relation till barnens mamma.

För mig har det handlat om att hålla tillbaka min längtan till dess att det skulle lösa sig med barnen och bli bättre.

Professionella personer säger att det inte blir bättre på den fronten.

Vi har nått den framgång vi kan, nu gäller det bara att hantera det.

Jag tycker att det är svårt.

Jag visste att det var barn med i bilden, men jag visste inte att det skulle vara så här.

Vi har det gott tillsammans, men det har inte varit helt lätt för mig att ta till mig dessa barn då jag är kraftigt motarbetad.

Vår kärlek, barnens och min, är hotad och det har gjort att jag många gånger känt en otrolig maktlöshet.

Det är svårt att skriva en blogg om bara ÄL, BIM, tester och allt av den sidan vad gäller längtan.

För min del handlar längtan om att bli en familj... och en stor del av den blivande familjen finns ju redan, oavsett om jag vill eller inte.

Det handlar om att förhålla sig till en verklighet, stuva om i sin bild av den rosenröda drömmen som alla tjejer nog haft. Utbildning, jobb, hus och sen barn tillsammans. För mig blev det inte så.

Det fanns redan behövande barn och det behovet dom hade skulle också fyllas.

Som sagt, får en längta-efter-barn-blogg bara handla om ÄL, BIM, faser och tester? Nej, detta är min resa.

Min resa att kunna acceptera att livet tog en annan vändning.

Nu handlar det om helt annat än bittra ex och nyvunnen kärlek, det handlar något vi insett att vi inte ror i land själva, och vi har hjälp.

Jag blev ledsen av kommentaren i mitt förra inlägg. Grisigt ledsen.

Utelämnande? Ja, visst. Men fortfarande anonym.

Och sen det klämfina svaret om att jag skulle ha varit ledigt med ett barn som inte är mitt...

Visst, i teorin är det ingen match.

Och vad vet du om hur fria jag och lilleman är att röra oss ensamma? Vad vet du om att det inte finns en hotbild mot mig och lilleman?

Det är så lätt att döma.

Jag loggade in för att skriva ett blogginlägg om min fina dag, men lusten försvann med ens.

Får se hur detta med bloggandet tar sig i fortsättningen.

Jag blev ledsen...

... så lång tid varade friden innan bomben släpptes:

- Skolan är stängd på fredag.

Detta meddelas oss via skolan, 36 timmar innan barnomsorgsbehovet behövs.

Det är då själva jävulen att det ska vara sååååå otroligt viktigt med information åt ena hållet, men när vi behöver veta något så blir det alltid en kalldusch.

Tack och lov att vi båda har jobb som går att ordna med. Sambon får vabba och jag ser min lediga dag gå upp i rök. Min lediga dag, min tjänstlediga dag som jag betalar dyrt av, är min, för lugn och ro.

Tårarna rinner på mig när jag lagar pannkakan med en lilleman som spänt tittar på.

Det är detta mina vänner, som är min rädsla. Spola fram klockan, något år eller två, med en till familjemedlem som det också finns planer kring.

Alltid bara en sidas önskemål som det ska tillgodoses.

Idag blev jag riktigt ledsen.

FAN!

Uppdatering:

Nej, vabba går ju inte. Det blir till att ta en semesterdag. För alla föräldradagar är ju naturligtvis redan tagna av någon annan.

Jag bor ihop med snällheten själv jag...

Söndagkvällens händelse fick mig verkligen att tänka om. Jag vet vad jag måste göra för att må bättre med mig själv. Det är bara jag som kan hitta tillbaka dit.

Sambon och jag pratades vid i måndags för han märkte hur ledsen jag var. Vi pratade om att jag kände mig avvisad och hur vi kan förhindra att hamna där igen. Behöver väl knappast säga att sexet i måndags var det bästa på länge...  

Igår köpte jag mig lite nya underkläder, inga extravaganta, men så pass att jag känner mig fin. Handlar alltid på en speciell butik här i stan och igår var det rea vilket gjorde mig glad.

Idag kommer lilleman och med honom kommer det väldigt blandade känslor. Han är ett underbart litet charmtroll som får hela mig att smälta. Han lilla söta uppåt näsa, hans kramar och våra samtal som vi har, hans önskan om att alltid få ligga i mitten mellan oss på helgmornarna, så tätt så tätt.

Han är underbar...

Jag rår inte för det, men det kommer också negativa känslor.

Ikväll lämnar jag huset för en stund och åker i väg och fyller på med egen tid, det gör alla gott. Jag ska försök slänga mig i solariet i ett par minuter, något jag inte gjort på 2 år och sedan blir det ett träningspass.

Ser fram emot det...

Idag tänker jag på min bloggkompis, som förhoppningsvis tar ett bamsekliv på sin resa mot ett barn. Ser fram emot att få en uppdatering.

Alla tankar till er!