... betyder att världens finaste lilla lilleman kommer idag, om allt går som det ska bör tilläggas. Hans ömma moder ringde igår och beklagade sig över feber och ville helst att han skulle stanna hemma.

Som alltid efter kontakt med modern så utbröt det diskussion hos oss, tråkigt att det ska vara så, men det är ett resultat av det vi genomgår.

Oavsett vad sambon gjort, så hade jag fortfarande blivit förbannad.

Hade han gått ut och pratat ( hon ringde när vi hade sex ska tilläggas)

så hade jag blivit arg för att det döljs. Låg han kvar, så blir jag så förbannad för att jag hör hennes röst genom telefonen.

Jag erkände, det är svårt för honom att göra rätt, för jag avskyr situationen...

Mantrat för helgen är att göra det som gynnar lilla fine lilleman, försöka lägga bort alla tankar på hur det gick till när barnen tillverkades.

Ja, jag säger ju det, helt sjuka tankar som flyger genom min skalle.

Detta är inte jag?!

Eller, är detta mitt nya jag?!

Kan man bli annat är ett resultat av detta om man lever mitt upp i denna dysfunktionella familj som du inte förväntade dig skulle komma?!

Det finns inte en gnutta respekt och det är alltid ett efternamn som det dansas efter.

Jag är så evinnerligt less på att få finna mig mitt i en situation som påverkas av en annan bitter kvinnas liv. En kvinna, som efter nära 5 år inte kan acceptera att hennes fd sambo nu lever ett nytt liv, med en annan kvinna och har en annan familj att ta hänsyn till.

Nog om det... idag sparkas denna periods umgänge igång och jag ska sparka mig själv i ändan mot att vara förståndig och ta hand om mig.