Det tjoas och tjimmas.

Aldrig har jag sett min Kärlek så glad, med så mycket skratt, så många leenden, så många pussar och kramar.

Det smärtar...

Barnet är inte mitt.

Jag bjuds in, mer än många andra kvinnor. Kruxet är att jag inte tar mig för att ta det där steget in rätt ut. Jag klarar det inte.

Jag kan inte känna glädje i den otroliga stimmiga fredagskänslan.

Jag ser det som en belastning.

Min fiskgratäng som jag lagt två hela timmar på att göra från grunden, med riktig fond på färska skaldjur, slaffsas i på mindre än tio minuter, med en högt och tydlig deklarerad bajspaus mitt i.

Smärtan i mitt hjärta är djup när jag för mig själv erkänner att jag inte klarar av att känna lycka över de tusenochen bilar som ligger överallt och den högljudda stämning som råder i vårt hus.

Igårkväll somnade jag strax efter klockan 19 och vaknade upp kring sjutiden imorse. Ljuvliga sömn.

Fick ont i magen igår och jag kunde direkt lokalisera smärtan till ett område rakt nedanför naveln. När jag tröck där så gjorde det ajaj.

Det kan inte vara ägglossningen, för den brukar jag känna på sidorna, och dessutom är det lite förtidigt för den.

Jag är trött som få, fastän jag sovit över 12 timmar.

Det strålar och drar lite.

Urinvägsinfektion?

Så himlens typiskt att det alltid är fredag när man känner sig orolig, vilket innebär att det inte finns någon läkare att få kontakt med imorgon.

Jaja, nu jobbar vi vidare och hoppas att smärtan är övergående.

Vatten vatten vatten.