En kär bloggvän bloggade härom dagen om ämnet utanförskap, att man känner sig utanför som barnlös och längtandes.

Nog kan vi alla som varit där och längtat efter ett liv med barn känna igen oss, eller hur?

Jag fick en del av barnlivet tillsammans med min sambo för två år sedan. En nu sjuårig son förvandlade mitt goda singelliv till ett riktigt nedsläpp i en dysfunktionell familj. Jag vet att jag i många år, när jag längtat efter barn, men inte som nu, har saknat det praktiska, att få vara vuxen.

Bloggvännen benämner det som att man är kvar i ungdomslivet, nog är det så.

Idag har jag allt av ett vuxenliv här. Det är tvätt, veckobrev, läxor, inköp av kläder, planerande av skoval inför våren, matsäck, inlämning av fritidsbehov under påsk, hämtning på skola och fritids.

Ja, allt det praktiska.

Fastän den mest underbare lille bonusen befinner sig i en försmak av tonåren, så finns det massor av härliga stunder, som inte bara är praktiska. Vi läser, pussas, kramas, berättar sagor, sanna och falska, roliga, sorgliga, viktiga och oviktiga.

Man skulle kunna tro att jag har allt.

"Ni har ju redan ett barn"  har jag hört både en och två gånger.

Ja, men det är inte mitt. PUNKT.

Jag känner mig så ofantligt utanför vissa gånger. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har en sambo som gör allt för att bjuda in. Det har blivit bättre. Vi har badat, haft kroppskontakt, lekt lekar med kroppen, allt för att anknyta.

Men faktum kvarstår, barnet är inte mitt och jag klarar inte att känna något annat än utanförskap vissa stunder.

Jag funderar för mig själv; blir stunderna fler eller färre?

Jag hade hoppats på att dom blir färre, tyvärr tycker jag att det lutar åt att det blir fler stunder som jag upplever den hemska känslan utanförskap.

Imorgon bjuder vi hem sambons släkt, alltså min lille bonus farmor o farfar, faster och farbror och några kusiner. Fullt hus.

Jag vet hur viktigt det är för min sambo att få träffa sin släkt tillsammans med lilleman.

Jag är välkommen, jag är en del av familjen - så är det sagt och menat.

Ikväll när jag spatserar med ShopExpress och kryssar mellan festis, kex och frukt så kan jag inte trycka undan känslan av att jag är utanför.

Jag saknar mitt, min dröm, min längtan och mitt hopp till den största av kärlek.

Jag försöker finnas där, uppträda vuxet, våga visa hur livet ter sig där ute, att han är stor nog att klä på sig själv, att försöka skära korven i bitar, att sitta still och andra praktiska företeelser som kan vara bra att känna till, även vid sju års ålder.

Det uppskattas, det vet jag, trots skrik och panik över att vi är såååå himlens dumma som inte fattar att han absolut iiiiiiinte kan klä på sig själv.

När jag kommer hem med mina shoppingkassar har far och son suttit vid köksbordet och ritat.

Alltid lika spännande.

Idag var det ett hjärta med MAMMA, PAPPA, (Bonus-namn), (Storebror) och HUND.

Utanförskap var det ja...