I natt blev det inte många timmars sömn.

Smärtorna i vänster äggstock/ledare har avlöst varandra.

Klockan 7.30 hängde jag på telefonen till Kvinnokliniken.

Eftersom det känns som ett mer akutartat ärende än en hormonåkomma, så kändes inte TF som ett alternativ. Troligen skulle det behöva tas prover, och då måste jag ändå in till sjukhuset. Tant L har ju inte telefontid på fredagar, om ens öppet. Och det är ju samma där, hon kan ingenting göra.

Jag fick en tid efter 10. Troligen en äggledarinflammation. Och alla som googlat på det vet ju att det blir problem med äggledaren efter det.

Som om det inte räckte med PCO.

Sambon kan inte följa med, han har ett väldigt viktigt jobbärende exakt på förmiddagen som inte kan ändras. Det är typ två sådana händeleser för honom per år, då han måste vara där i två timmar. En är idag förmiddag.

Skit...

Det står mycket illa om vår kvinnoklinik i tidningar, vilket gör mig rädd. Rädd att bli dåligt bemött och inte få förståelse. Att någon tar sig en extra minut av empati känns inte direkt prioriterat för dom kan jag tänka mig.

Så... fortsättning lär följa.