Idag är det en jobbig dag.

Avskyr att jag är en reflekterande person. Önskar att jag kunde borsta av mig alla tankar och bara gå vidare.

Jag tycker om mig själv som person, de som känner mig skulle nog inte säga att jag har dålig självkänsla.

ÄNDÅ... har jag nu upptäckt att jag får negativa tankar om mig själv beroende av andras agerande.

Jag älskar min sambo, högt, innerligt och mest. Vi är varandras bästa vänner. Vi delar allt.

Men jag är helt ärlig med att jag säger att det är en enorm sorg att vi inte får gå denna resa mot det första barnet tillsammans.

Jag känner mig ensam.

De negativa tankarna är där igen.

Är jag inte värd att gå den resan tillsammans med?

Jag genomförde släktmiddagen i fredags, trots att jag tillbringat hela fm på sjukhuset. Varför? Varför gjorde jag det på riktigt?

Jo, om jag gjorde det så kanske jag skulle få mer kärlek och bekräftelse...

Ni hör ju...

Redo för inläggning på psykiatrisk klinik nästa.

Jag skulle göra allt för min sambo och han säger att han skulle göra allt för mig också. I hans värld är det bra så, han har sagt att han älskar mig, vill leva sitt liv med mig, aldrig älskat någon som mig... osv.

Skillnaden då?

Jo, jag försöker visa det.

Jag lagar hans favoritmat - varför, jo, titta åtta rader upp.

Jag ser till att hans snus alltid finns här hemma.

Jag ser till att lillemans har en packad jympapåse, mat till utedag, papper påskrivna, frukt i väskan.

Svaren på varför jag gör det... samma svar där.

Det är svårt, jag visste att det skulle vara svårt att leva i en familj där det finns barn och en kvinna med.

Jag trodde att med tillräcklig stark kärlek, så grejar vi det.

I dag, kom första riktiga tvekan... grejar vi verkligen det? Eller mer rätt; grejar jag det?

Idag är det en tung dag, jag gråter non stop.

Kärleken finns där och vi lovar varandra dyrt och heligt att aldrig ta varanda förgivet...

Jag är rädd för att inte orka.

Denna hemska längtan till en familj håller på att göra mig fullständigt galen.

Jag vill känna mig som en kvinna, en som både har skyldigheter och rättigheter.

Jag vill vara mamma, inte bara en som pungar ut tusenlappar på foträta skor, som sedan ratas av bonus när han säger att han lovat mamma att aldrig gå i skor jag köpt till honom.

Det hände i morse.

Vad händer resten av dagen?

Återstår att se...