Efter lunch checkar jag ut från kontoret och beger mig mot fjällen där min Kärlek väntar på mig. En fjällweekend står på schemat.

Skotrarna är redan uppe och ska ta oss på många välbehövliga mil i den friska fjälluften.

Gårdagen var skön. Samtalstid vilket innebar att den kloka kvinnan frågade mig:

"Fick du några negativa tankar om dig själv när du satte dig i bilen efter hennes agerande?"

Svaret kändes givet.

"Nej, fastän jag är 17 år yngre så vet jag att man beter sig inte så, och det visar mer av hennes (o)förmåga än min inställning att vilja sköta detta snyggt.

Jag uppträdde moget, vuxet och som jag ville bete mig"

... och just så är det. Detta visar verkligen vilka problem hon har med att min sambo gått vidare och att världen inte längre kretsar bara kring henne. Synd bara att detta agerande är inne på femte (!) året.

Jag förstår att man får vara bitter och elak i ett halvår, men detta är långt över gränsen.

Igår pratades dom vid. Hon fick till 11.45 på sig och ringa och be mig om ursäkt. Tror ni hon ringt?

Nej.

Kontentan av gårdagens samtalstid är att ett barn inte löser några problem. För problem har vi. Och ja, jag vet att detta högst önskade barnet inte löser något, men det kanske kan få mig att känna glädjen över en familj, någonting vi skapat tillsammans, som är en del av oss två...

Jag är så redo för detta liv...