Jag ÄR gravid!

Dagen har varit väldigt konstig. Klarade inte av att vara kvar på jobbet, åkte hem, förbi apoteket och köpte ett test.

Jag kan inte förstå det... jag kan inte.

Av veckodateringen att döma så är det onekligen något som fäste väldigt tidigt.

Stanna stanna stanna!

Lilleman har kommit, så fadern i detta hus är helt uppslukad i honom. Jag har ringt min väninna, hon fick veta före sambon.

Jag har inte varit någon god vän, idag har jag inte kunnat ta in hennes frågeställning, men det går bara inte, jag kan inte tänka klart. Världen snurrar och jag kan inte förstå detta alls.

Förlåt fina vän... men tack för alla samtal i dag.

Jag hade någonstans som alla andra drömt om hur man skulle berätta detta för nära och kära. Nu blev det helt annorlunda.

Min mamma måste ju veta eftersom jag åkte in till KK av helt andra anledningar.

Min väninna var ju ett självklart stöd.

Jag önskar min sambo och jag kunde fira, i allafall känna oss sammansvetsade, men även här är det manligt och kvinnligt säkerligen.

Detta digitala test köpte jag mest för honom, att han skulle få se att det faktiskt står GRAVID på det.

Lilleman släpper honom inte en minut från ögonvrån, så vi har inte alls hunnit prata med varandra om ett av mitt livs konstigaste dagar.

Romantiker som jag är hade jag hoppats på något helt mottagande än det som sker just nu.

Jag behövde inte ens vänta 2 minuter. Inget morgonurin, jag har bäljat i mig vatten.

Jag fattar ingenting. Världen snurrar jag och med den!

Jag hängde på telefonen hos KvinnoKliniken imorse.

Fick en tid direkt.

Jag har läst och hört så mycket tokigt om dom, så jag blev verkligen överraskad, även denna gång, hur smidigt det gick.

Jag fick träffa en ansedd överläkare som jag redan innan visste skulle vara bra.

Jag tog läget från början, ställde alla frågor om det är cellförändringarna som ger mig dessa blödningar, eller om det är GBS som ger blödningarna.

Till skillnad mot för sköterskan hos TF i måndags, så sa han att GBS absolut inte ger några blödningar. Det är som halsfluss, samma bakterie, alltså en streptokock, och det ger inga blödningar.

Jag undersöktes och han hittade två st cystor på vardera äggstock, ca 2 - 3 cm stora, som är upphovet till mina blödningar. Han visade även hur blödningarna ser ut och ansåg inte att det var någon pågående blödning, det var rester från blödning.

På frågan om jag kommer ägglossa denna månad, så kunde han inte svara på det.

På frågan om jag skulle ha mens som vanligt denna månad, alltså om en dryg vecka, så kunde han inte svara på det heller.

Cystorna kan bråka lite som han uttryckte det.

Slemhinnan var fin 10,5 mm och vi som är i branschen vet ju att det är en tjock och fin slemhinna.

Jag kunde med blotta ögat inte så några äggblåsor faktiskt.

Glömde bort att fråga mitt i denna stress.

Han ville att detta skulle följas upp, men betonade att det är ofarligt. De fanns säkert inte där när jag sökte den 1 april och nästa gång vi möts är de säkert borta, men han ville kolla upp det själv. Ingen annan läkare, bara han.

Kändes jättetryggt faktiskt.

Vi pratade om jag skulle gjort koniseringen tidigare, eftersom jag kommer ha möjlighet. Svaret på den frågan var nej, det är absolut inte bråttom alls.

Lindriga förändringar som inte behandlas ger symptom först om 10 - 12 ÅR... så jag kunde gott vänta en månad till...

Jag fick en tid för återbesök hos honom i slutet av maj och stoppade glatt ner den i min väska.

Vi skulle precis skiljas åt innan han bad mig lämna urinprov.

Jag som kissat som en tok hemma, fick inte fram många droppar alls.

Knappt så att urinet täckte botten på muggen, så lite var det.

I väntan på att han gick i väg med detta till tjejerna på mottagningen, satt jag och tittade runt i rummet. Här möts så mycket hopp, rädsla,glädje & sorg.

Här möts, barnlöshet, längtan, abort, missfall och andra komplikationer.

Jag hör sköterskan säga "svagt positivt, det är ett streck men det är svagt" till honom.

Han kommer in till mig och säger att urinstickan visar tecken på graviditet som dom tycker är lite oklara.

Hela min värld gungar.

Allt stannar.

Hjärtat går i maxfart.

Väggarna dras inåt.

Jag blir ombedd att sitta ner i väntrummet för att vänta på remiss till lab för att lämna blodprov.

Den kvarten jag sitter där så forsar tårarna längs mina tårar. Väntrummet är fullt av patienter.

Världen stannar av.

Jag får inte ihop det.

När jag var där den 1:a april så fanns det en ynklig slemhinna, nu är den tjock och fin. Jag har inte märkt av ägglossningen alls. Vi hade iofs sex i torsdags, men det är ju bara 6 dagar sedan. Och inte ens då skulle jag haft ägglossning, den skulle jag haft söndag - tisdag och då hade vi inte sex.

Rester från missfallet  eller ett nytt missfall förra mensen kan det inte vara, för testerna har varit negativa och jag kollades för graviditet när jag var där den 1 april.

Jag får två remisser med mig till lab, en som skulle göras idag och en om vecka.

Imorgon skulle han ringa mig med besked.

Jag vet inte om jag ska hoppas, våga tro eller bara bli orolig.

Idag känns världen en smula konstig med andra ord...