Varken starkare eller svagare, bara exakt lika som förrut.

Ingen smärta i magen och blödningarna är lika sparsamma som tidigare idag.

Låt mig få veta...

Jag har idag arbetat med mina tankar och känslor, frågat mig själv varför jag är rädd, för rädd är jag.

Helt uppenbart finns det hcg kvar i min kropp och eftersom blödningarna inte är något att likna vid mitt förra missfall så känns det som att kroppen gett upp och inte tänker ordna ut detta själv.

Jag är alltså helt inne på missfall, testen skulle ha visat så mycket starkare annars.

Att brösten ömmar och illamåendet gjorde comeback idag bekommer mig inte, jag känner på mig att det är ett missfall.

Jag är inte rädd för att inte kunna bli med barn igen. De tre sista månaderna, har jag varit gravid två gånger. Jag har PCO vilket ger bra ägganlag.

Jag är rädd för någonting helt annat.

Att sövas. Skrapning innebär ju sövning, även om jag ser att TF gör det under lokalbedövning på hans hemsida.

Lilleman kommer i övermorgon och om kroppen inte tar hand om detta själv, så bör det ju tas bort.

Jag är livrädd att min sambo inte kommer finnas där för mig, eftersom han vägrar släppa lilleman mer än nödvändigt och det kommer bli sådana scener att jag inte ens orkar be honom att följa med. När jag berättar det för honom idag, så säger han att det är självklart att han ska följa med, men jag vet hur det blir.

Lilleman vill stanna med paaaaappaaaaa och då ger jag upp.

Mamma har lovat att finnas där med mig.

Sen är det den där "första gången" som spökar för mig.

För mig är detta nytt, Kärleken har gjort det förrut.

Jag är också rädd för att det ska strula med provsvaret imorgon. Att dr T inte lyckats förmedla till dr B att hon ska ringa upp mig. Hon jobbar inte ens på mottagningen imorgon, utan på förlossningen.

Kanske hinner hon inte se mitt mail och ringa.

Kanske lika bra, då hinner jag se om det kommer igång någonting imorgon.

Det finns ytterligare en rädsla och det är mina egna känslor kring att lilleman kommer denna vecka och dessutom är ledig från skolan, vilket innebär att hela lyckliga familjen ska vara ledig och ha påsklov tillsammans. Hade jag bara haft mitt lilla embryo i magen, som vuxit och delat på sig och utvecklats, hade det inte varit någon match, men nu vette katten om jag grejar det.

Jo, jag måste...

Funderar på hur jag ska göra med min tid hos TF nästa torsdag.

Konisering innebär sexförbud på 3 veckor.

Och vet ni, som jag längtar efter SEX. Det är snart tre veckor sedan vi fick till det senast, i en fjällstuga i nr 4B - som resulterade i det som fastnade hos mig.

Jag längtar efter närhet, passion och ömhet... nåt så alldeles enormt.

Känner att tårarna kommer nu, dags att ringa mamma, få känna mig liten för en stund och slippa höra orden "ryck upp dig nu, nya tag nästa månad"

Blödningarna är inga egentliga blödningar, kanske inte ens igår. Liknar mer blodiga flytningar än blödningar. Ingen smärta alls i magen idag. Starkare test imorse än i förrgår och igår. Snälla låt det få vara något annat än ett till missfall. Snälla.

Gårdagen var en urjobbig dag för min del. Jag blödde!

Graviditet ihop med blödningar är aldrig en bra kombo, och särskilt inte med mina förutsättningar.

Det började redan på lördagsmorgon och jag bröt ihop fullständigt. Men, den blödningen avtog och hoppet tändes.

Igårmorse var det dags igen, men nu i kombination med molvärk i livmodern, vilket inte kändes som en bra kombo.

Förtvivlan var ett faktum. Allt kändes skit.

Även här var blödningen sparsam och kom aldrig igång.

Men jag må säga att jag inte suttit still på rumpan en enda gång, sprang in och ut på toaletten för att kolla hur mycket jag blött.

Jag blöder inte som en mens, men vad f*n kan det vara?

Natten var lugn, jag har bäddat upp med bubbla skydd och sånt som skulle göra natten genomförbar, men blödningen har tack och lov inte varit mensliknande idag heller. Idag känns smärtan som bortblåst och jag hoppas att det försöker vara så hela dagen idag.

Jag läser, googlar, funderar, pendlar mellan hopp & förtvivlan.

Läser om missfall, ofarliga blödningar, tappar som blöder, blödningar från livmodern och signalfel som gör att man blöder vid mens.

Jag tycker att graviditetstesten blir som starkare och läser mig korkad om hcg.

Det är verkligen att kastas mellan hoppet och förtvivlan...