Varken starkare eller svagare, bara exakt lika som förrut.

Ingen smärta i magen och blödningarna är lika sparsamma som tidigare idag.

Låt mig få veta...

Jag har idag arbetat med mina tankar och känslor, frågat mig själv varför jag är rädd, för rädd är jag.

Helt uppenbart finns det hcg kvar i min kropp och eftersom blödningarna inte är något att likna vid mitt förra missfall så känns det som att kroppen gett upp och inte tänker ordna ut detta själv.

Jag är alltså helt inne på missfall, testen skulle ha visat så mycket starkare annars.

Att brösten ömmar och illamåendet gjorde comeback idag bekommer mig inte, jag känner på mig att det är ett missfall.

Jag är inte rädd för att inte kunna bli med barn igen. De tre sista månaderna, har jag varit gravid två gånger. Jag har PCO vilket ger bra ägganlag.

Jag är rädd för någonting helt annat.

Att sövas. Skrapning innebär ju sövning, även om jag ser att TF gör det under lokalbedövning på hans hemsida.

Lilleman kommer i övermorgon och om kroppen inte tar hand om detta själv, så bör det ju tas bort.

Jag är livrädd att min sambo inte kommer finnas där för mig, eftersom han vägrar släppa lilleman mer än nödvändigt och det kommer bli sådana scener att jag inte ens orkar be honom att följa med. När jag berättar det för honom idag, så säger han att det är självklart att han ska följa med, men jag vet hur det blir.

Lilleman vill stanna med paaaaappaaaaa och då ger jag upp.

Mamma har lovat att finnas där med mig.

Sen är det den där "första gången" som spökar för mig.

För mig är detta nytt, Kärleken har gjort det förrut.

Jag är också rädd för att det ska strula med provsvaret imorgon. Att dr T inte lyckats förmedla till dr B att hon ska ringa upp mig. Hon jobbar inte ens på mottagningen imorgon, utan på förlossningen.

Kanske hinner hon inte se mitt mail och ringa.

Kanske lika bra, då hinner jag se om det kommer igång någonting imorgon.

Det finns ytterligare en rädsla och det är mina egna känslor kring att lilleman kommer denna vecka och dessutom är ledig från skolan, vilket innebär att hela lyckliga familjen ska vara ledig och ha påsklov tillsammans. Hade jag bara haft mitt lilla embryo i magen, som vuxit och delat på sig och utvecklats, hade det inte varit någon match, men nu vette katten om jag grejar det.

Jo, jag måste...

Funderar på hur jag ska göra med min tid hos TF nästa torsdag.

Konisering innebär sexförbud på 3 veckor.

Och vet ni, som jag längtar efter SEX. Det är snart tre veckor sedan vi fick till det senast, i en fjällstuga i nr 4B - som resulterade i det som fastnade hos mig.

Jag längtar efter närhet, passion och ömhet... nåt så alldeles enormt.

Känner att tårarna kommer nu, dags att ringa mamma, få känna mig liten för en stund och slippa höra orden "ryck upp dig nu, nya tag nästa månad"

 

ettvanligtliv

25 april 2011 20:14

Åh vännen, hoppas också så innerligt att det inte är ett missfall. Förstår att det måste vara fruktansvärt att gå runt och fundera. Typiskt att du inte bara kunde få gå från rädslan att inte kunna bli gravid till lyckan av att kunna det. Hoppas verkligen att allt löser sig till det bästa.

Vad skönt att du har en stöttande mamma att söka tröst hos. Ibland behöver man vara liten ett tag.
Många kramar till dig!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

Fröken solstråle

25 april 2011 21:56

Åhhh.....jag får panikkänslor bara av att läsa om din ångest och oro ....jag kan inte ens föreställa mig hur du känner annat än min sorg över hur hur jobbigt detta måste vara för dig!!!!
Är så ledsen över att du inte kan få ett riktigt svar !!
Jag hoppas mannen din kan följa med dig till TF oavsett vad ni ska göra där, håller även med "ett vanligt liv" i att det är bra att du tar vara på din mammas stöd , det måste vara värt mycket för dig!!!!

Ska hålla tummarna allt jag har för er de kommande dagarna.

Kraaam

http://www.solstråle.blogspot.com

 

Stina

26 april 2011 08:04

Usch, detta är överdjävligt...denna väntan & oro, dessa tankar och vad de gör med en människas livskvalité. Jag är ett levande exempel på när allt sådant slutligen mynnar ut i något väldigt positivt...det man hela tiden har fokuserat på och längtat efter. Kan riktigt känna i min(!) kropp vad du går igenom just nu vännen och hoppas innerligt att allt löser sig på bästa sätt. Du vet var jag finns...kramen

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...