minlangtan

Alla inlägg den 26 april 2011

Av minlangtan - 26 april 2011 20:11

Nu har beskedet hunnit sjunka in och vad känner jag?

Jag känner så många olika känslor som inte riktigt hunnit landa. Funderingarna är många och det gäller att sortera.

Sambon har fått hem sin leksak (läs nya grävmaskin) så han är sysselsatt med att sortera sina tankar, färg och oljebyte.


Jag for direkt ut till bästa Stina, som tog emot med te och kaka i en varm härlig vårsol. Det gjorde gott, tack för att du finns fina vän!

Därefter mötte sambon upp och jag slog till och köpte mig en cykel.

Jag har redan hunnit med en första liten kvällstur på den och det var verkligen något som behövdes. Skönt och kroppen får verkligen jobba. Hjärtat pumpade på bra i kroppen och det kändes rejält i låren. Kändes gott att bara få flyta med i naturen och lyssna på fåglarna och höra ån som brusar.


Jag är så rädd att inte blöda ut den graviditet som inte blev vår längtans dröm.

Jag blöder knappt något.

Dr B sa att jag kommer att ha ont när det ska blödas ut. Hon trodde att det räckte med att köra maxdos Alvedon och maxdos Ipren i kombination.

Det är väl sällan man längtat så mycket efter att få blöda och ha ont...

Att blöda innebär att kroppen tar hand om detta själv och det alternativet är bra mycket bättre än att få cellgift.


Alla ord bara surrar i huvudet, all information som sades - allt bara surrar runt.

"Jag förstår att du känner dig förvirrad, det är vi också, vi kan inte ge några klara besked"


Innan jag lägger mig ikväll ska jag kasta alla graviditetstester. Önskar bara att man kunde kasta bort spänningarna i brösten också, som påminner mig om den dröm som skulle slå in.


Jag känner mig själv så väl att jag vet att det inte är någon lösning att vara hemma ytterligare en dag från jobbet. Imorgon ska jag jobba, trots att jag har påsklov denna vecka, det gör mig gott att få producera lite och komma ut i det civila livet.


Jag saknar närhet och ömhet. Saknar det till den milda grad att det gör fysiskt ont i mig av saknad.

Incidenterna på dagens sjukhusbesök fick mig att känna att jag gör den här resan ensam inom mig och att jag nu börjar göra val själv för att få vara ensam om den. Illa illa!


Vi fick först gå till mottagningen för att hämta en ny remiss som kodades till Dr B eftersom Dr T inte var i tjänst denna vecka.

Sagt och gjort, vi var två, det var självklart att han skulle följa med.

Jag kände mig nöjd, vi är två om denna resa och jag vill att det ska kännas som ett team.

Väl på mottagningen ringde telefonen när jag skulle prata med barnmorskan. Givetvis lillemans mamma, så han försvann med telefonen hårt fastsatt i örat.


Jag stegar ut från mottagningen med min remiss till lab. Väl där, så ringer telefonen igen, familjerätten, ett samtal han väntat på och måste ta för att inte hamna på ruta 1 med umgänget igen.


Vi är inte ett team. Jag blev upp över öronen förälskad i en man som haft en dysfunktionell familj som nu upptar så mycket plats i den familj vi håller på att bygga upp. På vägen hem rann tårarna längs mina kinder.

FAN vad det gör ont...

Jag hade kunnat ta att den familjen fick uppta så mycket plats i vår familj om det hade varit fair-play. När hon bara pajar och förstör, tar i från oss de kärlek jag och lilleman har tillsammans, då känns det bara skit att hon överhuvudtaget har något med oss att göra.

Det smärtar mer än jag någonsin trodde att det skulle kunna göra.


Ikväll känns det jobbigt och jag ser inga halmstrån att gripa tag i...ännu.


Av minlangtan - 26 april 2011 12:31

Så ringde då dr B, och som jag minns henne, alltid lika förstående och förklarande, men framför allt lugnande.

Värdet hade sjunkit till 55, vilket jag också hade på känn.


Jag berättade för henne om min farhåga, sövning, utomkveds.

Hon lugnade mig direkt.

På två veckor har hcg bara sjunkit från 66 till 55, vilket dom inte heller är nöjda med, därför kommer detta att följas upp noga.

Nytt prov på måndag och om det inte sjunkit tillräckligt så blir det en spruta med cellgifter som stöter bort det som skulle bli mitt längtans barn.

OM så blir fallet så bör jag inte göra min konisation den kommande veckan som planerat, i annat fall gick det bra att genomföra den.


Det blir alltså ingen bebis.

Kände lättnad den första minuten, men nu känner jag ren och skär panik.

Jag behöver få känna detta hopp, få känna att längtan till en egen familj är inom räckhåll.


Nu behöver jag tummar för att resterna av vävnaderna sitter i livmodern och därmed blöds ut och att ingenting annat tillkommer, så som smärta som tyder på att graviditeten sitter i äggledarna.


En del av mig dog för en stund och just nu vet jag inte hur jag tar mig upp och få känna glädje för en stund.


Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6 7 8
9
10
11 12 13 14 15
16
17
18 19 20 21 22
23
24
25 26 27 28
29
30
<<< April 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards