Nu har beskedet hunnit sjunka in och vad känner jag?

Jag känner så många olika känslor som inte riktigt hunnit landa. Funderingarna är många och det gäller att sortera.

Sambon har fått hem sin leksak (läs nya grävmaskin) så han är sysselsatt med att sortera sina tankar, färg och oljebyte.

Jag for direkt ut till bästa Stina, som tog emot med te och kaka i en varm härlig vårsol. Det gjorde gott, tack för att du finns fina vän!

Därefter mötte sambon upp och jag slog till och köpte mig en cykel.

Jag har redan hunnit med en första liten kvällstur på den och det var verkligen något som behövdes. Skönt och kroppen får verkligen jobba. Hjärtat pumpade på bra i kroppen och det kändes rejält i låren. Kändes gott att bara få flyta med i naturen och lyssna på fåglarna och höra ån som brusar.

Jag är så rädd att inte blöda ut den graviditet som inte blev vår längtans dröm.

Jag blöder knappt något.

Dr B sa att jag kommer att ha ont när det ska blödas ut. Hon trodde att det räckte med att köra maxdos Alvedon och maxdos Ipren i kombination.

Det är väl sällan man längtat så mycket efter att få blöda och ha ont...

Att blöda innebär att kroppen tar hand om detta själv och det alternativet är bra mycket bättre än att få cellgift.

Alla ord bara surrar i huvudet, all information som sades - allt bara surrar runt.

"Jag förstår att du känner dig förvirrad, det är vi också, vi kan inte ge några klara besked"

Innan jag lägger mig ikväll ska jag kasta alla graviditetstester. Önskar bara att man kunde kasta bort spänningarna i brösten också, som påminner mig om den dröm som skulle slå in.

Jag känner mig själv så väl att jag vet att det inte är någon lösning att vara hemma ytterligare en dag från jobbet. Imorgon ska jag jobba, trots att jag har påsklov denna vecka, det gör mig gott att få producera lite och komma ut i det civila livet.

Jag saknar närhet och ömhet. Saknar det till den milda grad att det gör fysiskt ont i mig av saknad.

Incidenterna på dagens sjukhusbesök fick mig att känna att jag gör den här resan ensam inom mig och att jag nu börjar göra val själv för att få vara ensam om den. Illa illa!

Vi fick först gå till mottagningen för att hämta en ny remiss som kodades till Dr B eftersom Dr T inte var i tjänst denna vecka.

Sagt och gjort, vi var två, det var självklart att han skulle följa med.

Jag kände mig nöjd, vi är två om denna resa och jag vill att det ska kännas som ett team.

Väl på mottagningen ringde telefonen när jag skulle prata med barnmorskan. Givetvis lillemans mamma, så han försvann med telefonen hårt fastsatt i örat.

Jag stegar ut från mottagningen med min remiss till lab. Väl där, så ringer telefonen igen, familjerätten, ett samtal han väntat på och måste ta för att inte hamna på ruta 1 med umgänget igen.

Vi är inte ett team. Jag blev upp över öronen förälskad i en man som haft en dysfunktionell familj som nu upptar så mycket plats i den familj vi håller på att bygga upp. På vägen hem rann tårarna längs mina kinder.

FAN vad det gör ont...

Jag hade kunnat ta att den familjen fick uppta så mycket plats i vår familj om det hade varit fair-play. När hon bara pajar och förstör, tar i från oss de kärlek jag och lilleman har tillsammans, då känns det bara skit att hon överhuvudtaget har något med oss att göra.

Det smärtar mer än jag någonsin trodde att det skulle kunna göra.

Ikväll känns det jobbigt och jag ser inga halmstrån att gripa tag i...ännu.

 

Stina

26 april 2011 21:12

Tack själv du fina vän! Förstår alla dina känslor och tankar...jag önskar så innerligt att det fanns något mer jag kunde göra!

En dag kommer du att bli den bästa av mödrar, tro mig... du kommer att få hålla din alldeles egna bäbis i famnen. Ingen av oss kan förstå varför detta måste dröja och vara så smärtsamt...men det är kanske så att "nå´n" vill tala om för oss kontrollfreaks att vi inte kan styra över liv & död. Men önska och längta - det kan vi! Tillåt dig att vara ledsen, att sörja det som nu tas ifrån dig...återigen...sen kommer du upp i sadeln igen, det vet jag! Styrkekram...

 

Anna

26 april 2011 21:50

Jag fick ta Cytotec tabletter båda gångerna jag fick ma, vet inte om det är cellgift? Jag tyckte det var skönt att veta ungefär när missfallet skulle komma och att jag slapp gå och vänta. Fick även med ett "smärtkitt" med några tabletter fr kvinnokliniken.

Så synd att han inte tar hand om och stöttar dig nu. Har du berättat hur du känner? Försök att vara rädd om dig själv och jag hoppas olyckan blir till lycka snart!

Kram!

http://www.enmammawannabe.blogspot.com

minlangtan

26 april 2011 22:51

Hej! Cytotec är något annat, detta är en spruta med rent cellgift. Hoppas jag slipper!

Vi har pratat ikväll, nu känns det bättre. Vi tänker lika, men visar det på olika sätt helt enkelt.

Tack för omtanken! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...