Gårdagen var en urjobbig dag för min del. Jag blödde!

Graviditet ihop med blödningar är aldrig en bra kombo, och särskilt inte med mina förutsättningar.

Det började redan på lördagsmorgon och jag bröt ihop fullständigt. Men, den blödningen avtog och hoppet tändes.

Igårmorse var det dags igen, men nu i kombination med molvärk i livmodern, vilket inte kändes som en bra kombo.

Förtvivlan var ett faktum. Allt kändes skit.

Även här var blödningen sparsam och kom aldrig igång.

Men jag må säga att jag inte suttit still på rumpan en enda gång, sprang in och ut på toaletten för att kolla hur mycket jag blött.

Jag blöder inte som en mens, men vad f*n kan det vara?

Natten var lugn, jag har bäddat upp med bubbla skydd och sånt som skulle göra natten genomförbar, men blödningen har tack och lov inte varit mensliknande idag heller. Idag känns smärtan som bortblåst och jag hoppas att det försöker vara så hela dagen idag.

Jag läser, googlar, funderar, pendlar mellan hopp & förtvivlan.

Läser om missfall, ofarliga blödningar, tappar som blöder, blödningar från livmodern och signalfel som gör att man blöder vid mens.

Jag tycker att graviditetstesten blir som starkare och läser mig korkad om hcg.

Det är verkligen att kastas mellan hoppet och förtvivlan...

Brösten ja, alltid detta tjat om hur brösten ska kännas/inte kännas, inför mens, ägglossning och graviditet.

Jag tillhör den skaran som alltid fått ont i bröstvårtorna när jag ägglossat, alltid. Det gör jätteont och ibland sitter det i ända till mensen kommer. Inför mens känner jag däremot ingenting.

Som vi andra i barnlängtarvärlden så har man läst att "ömmande bröst" är ett säkert tecken på graviditet. Hur många gånger tror ni inte hoppet har funnits där när bröstvårtorna ömmat fram till mensen?

Det jag känner just nu är någonting helt annat, det går inte ens att jämföra.

Det gör ont inne i brösten, först på sidan under armhålan typ, men idag har det ömma flyttat sig upp på brösten en smula, ovanför själva vårtgården.

Brösten har en helt annat känsla nu, de är hårda och innehållet känns på ett helt annat sätt.

Så nog händer det saker där!

Kroppen är ganska läcker på så vis.

Molvärken i magen finns där också. I en veckas tid har jag trott att mensen kommer, jag får en mensvärk som håller i sig max 2 minuter och sedan släpper igen. Enligt läkaren var det fullständigt normalt, men man blir ju livrädd.

Skillnaden mot vanlig mensvärk och detta som pågår nu, är att det släpper efter bara någon minut, när mensen kommer är det ju mer ihållande känning.

Jag tänker försöka tillåta mig att förstå att jag är gravid, det är ingenting annat än en graviditet som pågår, sen att vi inte vet utgången, det är en annan sak.

Det vet däremot ingen annan heller... om någonting!

Ikväll strax innan halv åtta ringde telefonen, dolt nummer.

Jag förstod nästan direkt att det var sjukhuset.

Mycket riktigt, "min" läkare som inte kunde meddela provsvar igår ringde nu istället för att meddela svar.

Svaret visste jag ju redan, men det var ändå så fruktansvärt skönt att han ringde så att jag fick stämma av mina frågor, inte minst efter dagens uppvaknande av tant L.

Det handlar om en graviditet och ingenting annat. Man har inte hcg efter ägglossning, och det är ingen cancer.

Han bad mig släppa detta med cystorna och fokusera på att jag faktiskt är gravid.

För mig är det största vinsten, att jag är gravid.

Sedan vet alla vi att det inte är särskilt bra nivå på mitt hcg.

Han sa flera gånger att det kommer att följas upp, dom kommer inte att släppa mig.

Nästa vecka är han bortrest men kodade svaret till den kvinnliga läkare jag träffade första gången, så jag slipper prata med yrvädret som jag träffade igår som hastigast. Jättesnällt.

Den tjejen jag önskade mig hade jouren på förlossningen den veckan, men skulle ändå ta sig tid och meddela svar till mig.

Underbart.

Naturligtvis håller vi tummarna och som han sa, det sjunker inte.

Han bad mig vara observant på smärtor som jag inte känner igen och då omedelbart åka in.

Jag känner mig så trygg av den återkopplingen. Bara det att ringa på skärtorsdagen och ta sig tid för mina frågor, ge mig nödvändiga svar och få mig att känna att det finns en plan för detta.

Jag gillar dr T - ja´!

Dagens lilla gråa moln: råkade se ett sms som sambon sände iväg till sin store son där det framgick att "pappa saknade honom."

En kniv träffade mig direkt och den mycket olustiga känslan kom direkt i det andra andetaget.

Det ÄR svårt med känslor vad gäller andras barn. Denne store son har gjort mig så fruktansvärt ledsen och jag har inga känslor för honom.

Jag får däremot acceptera att han betyder allt för hans pappa, fastän han tar till våld och ett beteende som för mig är helt oacceptabelt.

Om någon bara kunde förstå hur otroligt mycket jag längtar efter ett eget barn, att vi ska få skapa något som är gjort av oss två, som får oss att bli en familj.

Det finns inga ord som kan beskriva den oerhörda längtan som jag bär på.

I byrålådan ligger utredning med orden "när pappas sambo kom förstördes allt".

Den store sonen vill att pappa ska dö, och aldrig mer kontakta honom, inte bry sig mer.

Dagens sms fick mig att fundera på om jag borde ge sambon en stor eloge som ändå är vuxen och ser över allt detta genom att fortsätta visa kärlek, eller om jag är besviken på honom som fortsätter att visa kärlek för någon som inte vill, som hotar mig och som förstör så mycket.

Jag vet inte riktigt...

Det första alternativet är nog det mest mogna sättet att se på det, men jag är inte mer än människa heller, vilket gör alternativt två mest tillgängligt bland känslorna.

Dags att försöka sova... helst utan känslor, för dom är det många av en kväll som denna.

Tack för alla fina kommentarer, de uppskattas!

Fick tag i tant L imorse.

- Jo, jag undrar om det är så naturligt med en sådan låg hcg stegring när man ännu inte passerat datum för mens?

- Ditt hcg tyder inte på någonting. Inte ens en graviditet.

- (lång tystnad från mig)

- Du får säkert mens på söndag. 71 är att betrakta som ingenting, det kan vem som helst ha, rester från ägglossningen.

- Men, jag har lärt mig att hcg alltid är en graviditet och dessutom tagit alla positiva graviditetstest, så jag får det inte att gå ihop?

- Det kan bli så ibland. Du är inte gravid.

- Men... (stammar och hittar inte orden) på landstingets sida står det att under 5 är ej gravid, men helst under 1. I vecka 3 - 4 så skulle ett värde på 71 vara helt normalt.

- Dom skriver så mycket tok så.

- Men, jag har då kissat på hur många test som helst och aldrig har det väl visat något om man inte varit gravid. Vid ägglossning kan man väl aldrig få positivt på graviditetstest i en veckas tid?

-Jo, det kan man, det är rester från ägglossningen.

Till och med jag är klokare än så.

Förstår ni varför jag inte känner mig särskilt trygg där?

Brösten har aldrig ömmat som nu. Stenhårda och knöliga på sidan. De två senaste graviditetstesten ligger på toaletten och lyser starkt. Varför kan detta starka inte synas i blodet? Jag har googlat som en galning med referensvärden för vecka 4 ( 3+3) och där stod det 19 och uppåt. Från vecka 5 började värderna skena, när mensen uteblir!

Här är några länkar jag gillar mest just nu.

http://www.barntotal.se/graviditetskalender/graviditetskalender/gravid_vecka_4/

http://193.235.70.189/provtagning/sehcg.htm

http://www.niomanader.se/content.asp?id=149

Snälla efterlängtade möjlighet, fortsätt din väg till livmodern och vägra göra nåt dumt!

Idag briljerade inte Kvinnoklinken.

Fick inte mitt provsvar, ringde upp, då möttes jag av en automatisk röst som förklarade att alla telefontider var upptagna för dagen, välkommen åter imorgon.

Jaha.

Samlade mod och blev obekväm, så jag åkte upp och satte mig i väntrummet och där satt jag till dess att jag fick veta. Min läkare jobbade inte på mottagningen denna vecka, så det var som uppgjort för strul.

Jag hade hoppats att hcg hade stigit bra mycket, men samtidigt hade jag i bakhuvudet att jag för fanken inte ens passerat BIM.

Efter det fina plusset imorse, var jag ändå hoppfull.

Nog hade hcg stidig, men bara marknat, till 71. Från 66 till 71 på 6 dagar.

Läkaren som jag fick 2 minuter med i en skrymsle kunde knappt prata svenska och jag blev verkligen inte klok på någonting.

Visst, sa hon det stiger, men inte som det ska stiga göra när man passerat BIM.

Vid missfall hade det sjunkit sa hon.

Jag förstår ingenting.

Fick tjata till mig en till remiss för att mäta värdet om en vecka.

Allt känns bara skit.

Jag hade hoppats på ett hcg på flera hundra idag, men vem får det i vecka 3?

Min väninna visade sina hcg och hon hade 400 någonting då hon passerat BIM.

Så än hoppas jag att det finns chans.

Känner mig så himla tom, allt känns helt meningslöst och det värsta är att jag inte får svar på mina frågor, det finns ingen plan för någonting nu.

Jag vet inte hur jag ska göra. Ljuga om smärtor för att få komma på läkarbesök på gynakuten imorgon, och då träffa en läkare som kan förklara vad som sker?

Känns dumt att göra så, men det känns som att det blir en grislång påskhelg annars.

Huvudet bultar och världen känns något grå.

Så var dagen D äntligen här, då jag skulle lämna det avgörande provet för hur hcg ligger i förhållande till förra provet.

Kissade på stickan imorse, typ 10 minuter efter senaste kisset, så inte särskilt koncentrerat så att säga...hihi!

MEN, mitt livs starkaste streck dök upp.

I en veckas tid har jag testat fyllt synliga test, men jag tyckte inte att de blivit starkare. Det var ju som ni sett inga svaga test innan heller, men idag, en halvtimme innan avfärd till lab fick jag ett riktigt starkt och fint streck.

Det finns hcg i min kropp, nu vill jag bara att det ska ha ökat fint.

Gick tillbaka till mottagningen och gjorde som läkaren sa, haffade någon personal som kunde se till att provet meddelas mig eftersom han själv skulle vara på annan ort hela denna vecka.

Återstår att se om det fungerar att någon läkare från jouren ringer mig.

Jag går med telefonen vid min sida om jag ens bara går till kopieringsmaskinen.

Snälla, ring.

Snälla, ge mig ett fint hcg så att jag får slappna av lite.

Jag är så nervös, och det gör ju inte illamåendet lättare att hantera heller.

Finns där några tummar därute?