Att min sambo hade barn sedan tidigare tyckte jag då inte var något större problem. Med bra samarbete kan det ju inte bli fel... tänkte jag.

Barn är barn och man ska ha respekt för den familj som varit där innan.

Jag trodde på min höjd att det kunde handla om diskussioner om man kunde byta en helg mot någon annan helg om det krockade med någon aktivitet.

Så naiv jag var.

Idag kom utredningen som pågår med den äldsta sonen.

Eller som pågick. Den är nu avslutad.

Det var en sorglig läsning som fick mig att få fullständig panik.

Jag kommer aldrig att få den där familjen jag drömt om.

Jag vägrar att acceptera att det ska vara så.

Jag tyckte ändå utredarna hade tagit tillvara på aspekterna på ett bra sätt. Vad som står i utredningen väljer jag att inte kommentera här. En sak fick mig att må riktigt dåligt och fundera på framtiden.

Barnens mamma hade en enda önskan för att samarbetet skulle bli bättre och för att barnen skulle må bättre, och det var att min sambo, hon och barnen, dvs ursprungsfamiljen skulle börja göra aktiviteter tillsammans en gång i veckan. En semesterresa tillsammans stod också på förslag.

Ytterligare en gång i veckan så ska hon och han träffas på tu man hand utan barnen för att skapa kontakt och börja umgås.

Andningen blev tyngre och tyngre.

Vi bor så här nära varandra av en enda anledning, att barnen ska kunna gå/cykla mellan sina föräldrar. Det var för mig en självklarhet att bosätta mig här, för barnens skull.

MEN... hon måste släppa taget om honom. Det är fem år sedan separationen. Vi måste få gå vidare som en familj. Jag befinner mig som bäst i att bygga upp något.

Hon tänker med näbbar och klor förstöra det här, och jag vet inte riktigt om jag har den orken att vara klok och låta allt rinna av mig.

Om en halvtimme kommer hennes lille son hem. Han kommer att krama mig som alltid och fråga vilken mat det blir till middag. Vi kommer prata om hur det varit på skolan och vad vi ska göra ikväll.

... som en vanlig familj kan tyckas.

Under ytan ligger det en enorm besvikelse på att min framtid inte blir som jag önskar. Vi har 11 år framför oss, innan lilleman är 18 år och deras förhållande kan klippas mellan mamma o pappa.

Det är 11 långa år...

Tårarna rinner ner för mina kinder, orken är slut, men viljan och önskan om den där familjen finns där.

Och framför allt, en stor längtan...

Värdet på hcg i blodet var: 66

Det är högt för att vara i den dag jag ändå är i. Jag hade min senaste mens den 27 mars, så det är ju toktidigt.

Naturligtvis var det glädjande, men det oroar honom att jag haft blödningar.

Han hoppas att blödningen, som visade sig vara gammal, var något tillfälligt. Jag blödde en dag innan vi hade sex som ledde till denna befruktning

Enligt honom fanns det en överhängande risk för utomkvedshavandeskap, så jag skulle försöka ta det lugnt de kommande dagarna och komma in om jag känner smärta. Det var mycket viktigt.

Nytt prov blir nästa onsdag och det är avgörande.

Slemhinnan är ju kvar, den har jag inte blött ut.

Hur överlever man en veckas väntan?

De närmsta dagarna är avgörande och jag kommer kunna se på graviditetstesten hur det utvecklar sig, om det blir starkare och starkare eller om det går åt andra hållet.

Klickade hem stickor från Testlagret idag, för det lär gå åt några.

Men... vad jag förstått så fortsätter hcg att stiga även vid utomkveds.

Nu poängterade han att vi inte ska utgå från utomkveds, eftersom smärtorna då är så starka, och jag sökte för mer "mensliknande smärtor"... och så gjorde jag som någon skrev i en kommentar...*viskar*... överdrev lite för att inte bli nekad vård.

Nu hoppas vi på att blodet håller sig borta...(tycker fortfarande att det kommera gammalt blod)

... att hcg stiger

... att inga smärtor blir knivskarpa.

Jag känner mig rädd och lite orolig. Jag kan ingenting göra, och det där blodet gillar jag inte alls.

Gårdagskvällen och eftermiddagen var verkligen en mäktig och obeskrivbar upplevelse, inte tal om annat.

Jag kunde inte sova, jag kunde inte varva ner.

Tankarna gick i nonstop och jag hoppas att jag tillåter mig att få vara glad. Även om detta inte går vägen så har vi uppenbarligen lätt för att bli gravida.

Två plus på fem försök får man ändå kalla för rätt bra odds.

För mig är det den största vinsten i det magiska som nu sker.

Innan lunch skulle läkaren höra av sig på telefonen för att meddela hcg-mängden i blodet från gårdagens lab-besök. Tror inte att jag behöver vara orolig för det det finns ju helt uppenbart hcg i kroppen.

Mer än så kommer han inte kunna säga. Finns ingenting mer att säga liksom.

Nu blir det en hel vecka till dess att jag får veta om det går upp eller ner, men det kan man ju se även med hemtest, så jag tror inte att jag gör plågan längre än nödvändigt för mig.

Det här är så sjukt konstigt. Vi har haft sex EN gång på dessa 19 dagar. EN halvmedioker gång.

Det var för bra precis en vecka sedan. Hur tusan kan man redan nu se så pass tydliga plus som det ändå är?

Jag måste ha ägglossat så mycket tidigare än vanligt.

Jag förstår det inte, jag har svårt att ta in det.

Nu får jag ge mig till tåls några timmar innan jag får höra av läkaren och veta vad som händer här näst.

En annorlunda känsla helt enkelt...

Igår by the way kom brevet från TF. Skrivet i torsdags, skickat i tisdags. Jag tycker det är dåligt. Inget svar på mina meddelanden och ingen respons på mailfrågan.

Hm...

Jag ÄR gravid!

Dagen har varit väldigt konstig. Klarade inte av att vara kvar på jobbet, åkte hem, förbi apoteket och köpte ett test.

Jag kan inte förstå det... jag kan inte.

Av veckodateringen att döma så är det onekligen något som fäste väldigt tidigt.

Stanna stanna stanna!

Lilleman har kommit, så fadern i detta hus är helt uppslukad i honom. Jag har ringt min väninna, hon fick veta före sambon.

Jag har inte varit någon god vän, idag har jag inte kunnat ta in hennes frågeställning, men det går bara inte, jag kan inte tänka klart. Världen snurrar och jag kan inte förstå detta alls.

Förlåt fina vän... men tack för alla samtal i dag.

Jag hade någonstans som alla andra drömt om hur man skulle berätta detta för nära och kära. Nu blev det helt annorlunda.

Min mamma måste ju veta eftersom jag åkte in till KK av helt andra anledningar.

Min väninna var ju ett självklart stöd.

Jag önskar min sambo och jag kunde fira, i allafall känna oss sammansvetsade, men även här är det manligt och kvinnligt säkerligen.

Detta digitala test köpte jag mest för honom, att han skulle få se att det faktiskt står GRAVID på det.

Lilleman släpper honom inte en minut från ögonvrån, så vi har inte alls hunnit prata med varandra om ett av mitt livs konstigaste dagar.

Romantiker som jag är hade jag hoppats på något helt mottagande än det som sker just nu.

Jag behövde inte ens vänta 2 minuter. Inget morgonurin, jag har bäljat i mig vatten.

Jag fattar ingenting. Världen snurrar jag och med den!

Jag hängde på telefonen hos KvinnoKliniken imorse.

Fick en tid direkt.

Jag har läst och hört så mycket tokigt om dom, så jag blev verkligen överraskad, även denna gång, hur smidigt det gick.

Jag fick träffa en ansedd överläkare som jag redan innan visste skulle vara bra.

Jag tog läget från början, ställde alla frågor om det är cellförändringarna som ger mig dessa blödningar, eller om det är GBS som ger blödningarna.

Till skillnad mot för sköterskan hos TF i måndags, så sa han att GBS absolut inte ger några blödningar. Det är som halsfluss, samma bakterie, alltså en streptokock, och det ger inga blödningar.

Jag undersöktes och han hittade två st cystor på vardera äggstock, ca 2 - 3 cm stora, som är upphovet till mina blödningar. Han visade även hur blödningarna ser ut och ansåg inte att det var någon pågående blödning, det var rester från blödning.

På frågan om jag kommer ägglossa denna månad, så kunde han inte svara på det.

På frågan om jag skulle ha mens som vanligt denna månad, alltså om en dryg vecka, så kunde han inte svara på det heller.

Cystorna kan bråka lite som han uttryckte det.

Slemhinnan var fin 10,5 mm och vi som är i branschen vet ju att det är en tjock och fin slemhinna.

Jag kunde med blotta ögat inte så några äggblåsor faktiskt.

Glömde bort att fråga mitt i denna stress.

Han ville att detta skulle följas upp, men betonade att det är ofarligt. De fanns säkert inte där när jag sökte den 1 april och nästa gång vi möts är de säkert borta, men han ville kolla upp det själv. Ingen annan läkare, bara han.

Kändes jättetryggt faktiskt.

Vi pratade om jag skulle gjort koniseringen tidigare, eftersom jag kommer ha möjlighet. Svaret på den frågan var nej, det är absolut inte bråttom alls.

Lindriga förändringar som inte behandlas ger symptom först om 10 - 12 ÅR... så jag kunde gott vänta en månad till...

Jag fick en tid för återbesök hos honom i slutet av maj och stoppade glatt ner den i min väska.

Vi skulle precis skiljas åt innan han bad mig lämna urinprov.

Jag som kissat som en tok hemma, fick inte fram många droppar alls.

Knappt så att urinet täckte botten på muggen, så lite var det.

I väntan på att han gick i väg med detta till tjejerna på mottagningen, satt jag och tittade runt i rummet. Här möts så mycket hopp, rädsla,glädje & sorg.

Här möts, barnlöshet, längtan, abort, missfall och andra komplikationer.

Jag hör sköterskan säga "svagt positivt, det är ett streck men det är svagt" till honom.

Han kommer in till mig och säger att urinstickan visar tecken på graviditet som dom tycker är lite oklara.

Hela min värld gungar.

Allt stannar.

Hjärtat går i maxfart.

Väggarna dras inåt.

Jag blir ombedd att sitta ner i väntrummet för att vänta på remiss till lab för att lämna blodprov.

Den kvarten jag sitter där så forsar tårarna längs mina tårar. Väntrummet är fullt av patienter.

Världen stannar av.

Jag får inte ihop det.

När jag var där den 1:a april så fanns det en ynklig slemhinna, nu är den tjock och fin. Jag har inte märkt av ägglossningen alls. Vi hade iofs sex i torsdags, men det är ju bara 6 dagar sedan. Och inte ens då skulle jag haft ägglossning, den skulle jag haft söndag - tisdag och då hade vi inte sex.

Rester från missfallet  eller ett nytt missfall förra mensen kan det inte vara, för testerna har varit negativa och jag kollades för graviditet när jag var där den 1 april.

Jag får två remisser med mig till lab, en som skulle göras idag och en om vecka.

Imorgon skulle han ringa mig med besked.

Jag vet inte om jag ska hoppas, våga tro eller bara bli orolig.

Idag känns världen en smula konstig med andra ord...

Nu är jag upprörd och behöver input!

Ni är ju några som läser min blogg ser jag, nu behöver jag bolla med er.

Vad ska jag göra?

Jag blöder. Jag får inget svar på varför. Jag har ont.

Brevet från TF kom inte idag, trots att det var i onsdags han skrev ut penicillinet. DÅLIGT. Bara rena turen att jag ringde och frågade, annars hade jag inte fått veta att det fanns ett penicillin som väntade på mig.

Jag har mailat TF, men inte fått svar på varför jag blöder, om det beror på cellförändringarna eller på GBS.

Jag hade hoppats på att få brevet igår, kunnat skicka ner den till mitt försäkringsbolag där jag är garanterad vård inom 24 h, alltså skulle cellförändringarna kunna fixas bra mycket snabbare än inom en månad.

Jag skulle iofs behöva resa, men vi skulle spara tid.

Jag får inget svar från TF och jag irriterar mig något jävulskt på det.

Frågade om det fanns möjlighet att få en återbudstid för cellförändringar, eftersom jag har problem med dessa. Nej, det gick inte. Fullbokat.

Punkt.

Var ska jag vända mig, eller ska jag bara gå och blöda här?

Jag är faktiskt lite irriterad.

Känner mig utelämnad.

Blir det till att ringa sjukhuset och be om tid hos jourläkare?

Vill inte tillbaka till tant L, det skulle heller inte spara tid?

Vad ska jag göra?

Jag vill läsa brevet, jag vill få en förklaring på varför.

Tiden bara rusar iväg...

Vad skulle ni ha gjort?