Så var måndagsmorgonen här men jag kan knappast säga att jag var med den imorse...  

Som vanligt den måndagen som infaller på jämn vecka så är jag totalt tvärslut när det är dags att kliva upp. Batterierna känns inte alls laddade och lusten till att arbeta finns inte alls, inte ens att stanna hemma faktiskt. Lust borta med andra ord, så även denna måndag.

Gårdagen var superhärlig på dagen. Finaste Stina kom på besök med sin familj. Pojkarna lekte tillsammans, herrarna surrade och mitt bland våffelfixet så fick vi tid att prata med varandra. Som alltid, så himlens trevligt och jag är sååå glad att hon ringde och frågade om vi ville ha fikagäster. 45 minuter senare stod dom på bron hos oss.

Eftermiddagen och kvällen lämnar däremot mycket att önska, men jag är inte förvånad.

Som alltid bjuder mamma ut oss till en fin fiskerestaurang en bit från stan när dom öppnar för säsongen, så även i år.

Ingenting var bra, allt var tråkigt, äckligt och dumt. Pappa var dum, jag var dum.

Min mamma hade köpt en present och som alltid skar det i hjärtat på mig när jag fick se hur dom lekte tillsammans och mamma överöste honom med kärlek.

Jag har alltid blivit lite tigrinna när någon sagt att att lilleman är bortskämd, men nu är jag den förste som skriver under på det.

Vi har ett beteende hemma som inte är acceptabelt och vi är två helt utslagna vuxna som lämnar en frisk sjuåring på skolan och känner att han tar knäcken på oss.

Väl hemma efter den tråkiga och dumma och fula och äckliga middagen så var det dags att krypa ner i säng för lilleman.

Detta misslyckades totalt. Jag vet inte om krögaren stoppat ner någon form av knark i hans mat, men han blev som en duracellkanin. Fastän vi slog på en film för nedvarvning, pratade, läst och försökte göra stillsamma aktiviteter så gick det inte

Halv tolv gav vi upp efter att ha haft honom rännandes i hela huset, törstig, kissis och kurragumma.

Han fick då komma och sova hos oss efter att ha mellanlandat där ett par tre gånger under kvällen. Det där bröstet som jag önskade mig somna på var bara att glömma.

Jag kan inte sova med barn i sängen, helt omöjligt så när han strax efter klockan ett hade varvat ner och somnat så gick jag över till hans säng där jag tillbringade natten.

När klockan ringde för väckning kvart över sex, gjorde jag som jag tänkt många gånger - lämnade över ansvaret och låg kvar en stund.

Jag väckte två gånger, sedan struntade jag i det.

Kvart i åtta blev det panik för de två herrarna.

Men surkärringen i hushållet hade packat hans ryggsäck, gympapåse och märkt upp hans nya skor, så jag vet inte om man kan kalla det morgonpanik ändå.

En sur måndagskänsla med andra ord.

Min lärdom: jag måste låta sambon ta mer ansvar över sin son. Han är absolut inte dum och struntar i det, han är bara lite... hm... manlig, och ser saker lite sämre ibland, samt prioriterar lite annorlunda.

Hans ideologi bestående av att hela världen ska skratta & le, kanske inte fungerar när man har en sjuåring som behöver en fast hand.

Vid nio var jag på sjukhuset för att lämna mitt hcg. Jag kände ju på mig att provsvaret var lågt eller nästan befintligt.

Så fel jag hade.

Dr A ringde nyss, värdet sjunker, men något för sakta. Från 55 i tisdags till 40 idag. Inte i den takt läkarna hade hoppats på.

Nytt prov, mitt femte i ordningen blir det nästa vecka.

Jag frågade henne om blödningarna och hon sa att så länge det finns hcg och med det också rester i min kropp, så kommer jag att blöda.

Att Dr S inte hade sett någon rest och till och med sett en fin slemhinna på det vaginala ultraljudet i torsdags var ingen garanti sa hon.

Det finns någonting kvar i min kropp helt enkelt.

Så blödningarna lär pågå, och då är det lika bra att göra konisationen på torsdag. Blod som blod liksom.

Lät kaxigt det där, och om sanningen ska fram är jag allt annat än kaxig just nu...