Jag är en dag sen med de ofrivilliga barnlösas dag, som firades igår den 28 maj. Ett jättebra iniativ som verkligen uppmärksammats i media. Bra jobbat alla ni som arbetat för det...

Jag vill inte riktigt kalla mig för ofrivilligt barnlös (ännu) - anledningen till det är att jag inte tycker att jag har rätt att göra det, ett knappt halvår sedan vi bestämde oss för att öppna verkstaden.

Jag träffade min Kärlek för 2 ½ år sedan. Vem trodde att det skulle bli vi?

Han, en hantverkare med två barn, boendes på landet - och jag, en prydlig tjej med högskoleutbildning som fått lite för många törnar i hjärtat.

Men på något sätt blev det vi, så lätt, så okomplicerat. Inget spel att tyda, inga falska förhoppningar eller otydliga signaler - bara helt plätt lätt och alldeles varmt och skönt.

Vi gjorde allting rätt. Vi drog inte in barnen förrän det gått nästan ett halvår.

Min kärlek hade varit separerad i nästan tre år då vi träffades, så han gick ju inte från famn till famn direkt.

Jag respekterade att han inte vill blanda in barnen förrän efter en speciell tidpunkt. Nu i efterhand, hade jag självklart reagerat helt annorlunda än att respektera det faktum att barnen styrde hans privatliv.

Barnen var då 5 och 12 år gamla, men bara lille Bonus hade ett reglerat umgänge med sin far. Han kom på fredag morgon och gick hem på söndag eftermiddag varannan vecka.

Från första stund blev det kärlek mellan Bonus och mig och vi fann varandra direkt. Han fann mig och för mig tog det lite längre tid att släppa in honom.

Jag fick tips att knyta an till honom genom att vara fysisk, leka och bada, att komma varandra närmare genom kroppskontakt.

Tiden gick och vi är idag riktigt keliga med varandra, lille fine Bonus och jag!

Bonus styrde pappas liv totalt. När Bonus skulle gå och lägga sig för natten, så fick pappa inte kliva upp från sängen. Bonus och pappa sov i samma säng.

Nykära som vi var, så såg jag genast att detta skulle bli ett problem.

Eftersom huset som min Kärlek bodde i var litet, så fanns det inte så stora utrymmen. Men vi tog en tur till Ikea och köpte säng och möbler för att Bonus skulle få ett litet knyp in.

Vi förberedde oss på en kamp, läste på om vilken metod vi skulle använda.

Till ingen nytta... allt gick plätt lätt.

Bonus sov i sin säng från första natten och det fungerade jättebra. Han var så stolt så när han berättade för alla att han nu sov i egen säng.

(Han sover fortfarande med sin mamma i hennes säng, så för honom är det stort och modigt att sova själv)

För mig var det en självklarhet att flytta ut till min sambo, trots att jag hade hus på gräddhyllan i stan. Han hade sina barn här och närheten till dom var obetalbar.

Om jag bara visste...

Då huset hade begränsade ytor med ett fantastiskt strandnära läge dröjde det inte länge innan vi talade om att bygga ut och bygga om.

Hösten 2009 tog vi första spadtaget till det som skulle bli våra drömmars hus.

I samma veva började även min sambo kampen mot att få träffa sin son mer än varannan helg.

Det blev en lång resa som ännu inte är i hamn.

Sociala myndigheter kopplades in och en otroligt slitsam process tog sin början.

Jag visste att det fanns tokiga människor i denna värld, men jag trodde aldrig att det fanns en mamma som kunde göra sina barn så illa genom att fortsätta vara bitter på att pappa inte längre bor kvar.

Resultatet är två barn som inte mår bra. En liten Bonus och en storebror som tappat greppet om en dräglig tillvaro.

Min samtalskontakt under denna resan sa till mig:

"Ja, du fick en hel familj på köpet, men inte vilken som helst, en riktigt dysfunktionell familj"

Och just så är det...

Vi bor nära varandra och vi har på dessa år ännu inte hejat på varandra. Jag har räckt fram handen men lika många gånger är den kvar i luften. På Ica springer hon och gömmer sig bakom hyllorna, och ja, vi pratar om en vuxen kvinna, bra mycket äldre än jag själv. Jag behöver inga nya vänner, jag önskar bara att vi kunde kommunicera som vuxna människor, för barnen skull...

Hon har inte gått vidare, hon lever i symbios med sina barn och diskuterar alla familjerättsärenden med barnen.

Hon tycker att jag är pesten som sett till att myndigheterna vaknat, då min sambo själv inte kunde driva processen att få utökat umgänge.

Storebrodern är ett fall för myndigheterna och polisanmälningarna är några till antalet.

Med den bakgrunden var det inte ens direkt läge att tänka på att vilja sätta ett eget barn till världen.

Faktum är det att jag egentligen inte haft den längtan så tydligt när jag träffade min sambo. Jag var väl naiv som trodde att det skulle räcka med hans barn.

Jag visste i mitt undermedvetna att jag nog inte kommer kunna kräva barn, eftersom han hade två och det absolut inte fungerade med dom.

Jag visste också att han inte behandlats på bästa sätt i sin relation och kände sig rätt bränd på familjelivet.

Med tiden kom också längtan, utanförskapet, drömmarna om en "egen" familj, att få bli delaktig i en annan persons liv och verkligen uppleva den moderliga kärleken som sägs slå allt.

Det var min sambo som tog upp barnfrågan först. Jag minns det så väl.

Jag minns att jag funderade snabbt på vad jag skulle säga, för säger jag att jag inte vill ha barn, så kommer han förmodligen inte att erbjuda sig igen.

Efter ett innerligt samtal så kom det fram att jag ingenting hellre vill än att få bli mamma en vacker dag.

Vi visste att vi hade framtiden för oss och sa att det skulle få bli den dag det lugnat sig med hans barn.

Det lugnade sig aldrig, och kommer aldrig att göra det.

Jag bor bara hundra meter från en kvinna som har väldigt stort inflytande i mitt liv. Hon bestämmer och dikterar villkor, på andra sidan står jag, med noll att säga till om eftersom vi inte har barn, och har inte rätt att rappa till och sätta ner foten och tycka att julafton alltid är hennes, att skolstart alltid är hennes bla bla bla. Lögner, hot och en slitig process pågår.

Vi har blivit rådda att titta på andra boenden eftersom det inte gynnar oss att bo så nära, när samarbetet ändå inte fungerar. Närhet är bra, när det fungerar.

Vi har byggt ett flermiljoners hus som vi trivs i, jag önskar vi kunde bo kvar men bara framtiden kommer att utvisa hur länge jag står ut med att ha det gamla på knuten. Om allt hade fungerat, om vi hade kunnat kommunicera, så hade närheten till varandra varit det allra bästa för barnen, att kunna gå emellan.

Nu får Bonus inte heja på mig om vi stöter ihop på vägen. Den store ska vi inte prata om, stenar, sprejburkar - behöver jag säga annat...

Längtan kom allt närmare, längtan till något eget.

Kommenterar som att "ni har ju redan barn" tedde sig helt idiotiskt. För mig försvann inte längtan, den tilltog.

I december 2010 bestämde vi oss att nu kör vi, resan mot vår familj.

Idag sitter jag här, ett snart halvår senare på morsdag med Bonus spelandes på sitt rum. Rummet bredvid honom hoppas jag snart blir fyllt av kärlek och ett svar på min längtan. Idag ligger boken "Ett barn blir till" där...

Februari 2011 fick jag vårt första missfall, på vårt tredje försök.

I mars 2011 kontaktade jag TF för konsultation gällande de cellförändringar som plågat mig i flera års tid, men som gått att behandla med hjälp av antibiotika.

TF upptäckte att jag hade PCO och jag fick börja äta Metformin för att gynna insulinkänsligheten som gör att jag skulle få starkare ägglossningar.

Eftersom jag har regelbunden mens, så har jag inte en grav typ av PCO.

Den 13 april upptäcktes det att jag var gravid igen. Jag sökte KK av en helt annan anledning och fick bekräftat att jag var gravid. Lyckan var total.

Vi kan bli gravida. Redan 6 dagar efter samlag såg man klart och tydligt ett resultat på graviditetstestet. Hcg-proven visade tyvärr alldeles för låga värden och efter sju provtagningar är ju nere på ett normalt värde.

I maj gjordes också konisationen och jag kan ingenting annat än att hoppas att jag står där en dag med ett plus på stickan utan blödningar eller andra orosmoln.

Av fem försök så har vi blivit gravida två gånger, det får mig ändå att känna hopp. Kanske är jag naiv, men till dess att motsatsen är bevisad så vill jag tro på att den dagen kommer, som svaret på min otroligt starka längtan...

 

ettvanligtliv

30 maj 2011 09:59

Såå fint skrivet vännen. Jag tycker absolut att du är ofrivilligt barnlös. Det har inget med tiden man försökt att göra. Det har med längtan att göra. Förr var du ofrivilligt barnlös pga att familjesituationen inte klarade av ett gemensamt barn. Nu är ni ofrivilligt barnlösa pga missfall. Jag tror inte en sekund att din längtan är mindre än min.

Snart kommer ni att vara på andra sidan och se tillbaka på den här tiden. Snart kommer ni att ha ett barn tillsammans och för att ni varit ofrivilligt barnlösa kommer ni att vara starkare som par.

Stor kram!

http://ettvanligtliv.bloggplatsen.se

 

jagvilljagkan

30 maj 2011 12:50

Vilket fint inlägg! Får en tår i hjärtat när jag läser diner historia...

Jag tror att "ofrivilligt barnlös" är när man vill, har försökt, och ödet inte samarbetat. Du har all rätt att längta!!

Tack för ditt stöd!
varma kramar

http://jagvilljagkanjagvagar.blogspot.com

 

Hedda

2 juni 2011 15:49

Tack för fina ord på min blogg! Nu har jag hittat till fin blogg och läst din historia. Tänker att vägen mot barn kan vara så olika, men ändå med samma grundingrediens, den starka längtan. Du har mycket att kämpa med omkring dig. Men jag tycker det verkar mycket positivt att du har lyckats bli gravid två gånger på så kort tid. Allting ska nog lösa sig med tiden, det känner jag på mig... :-)

http://heddasdagbok.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...