Jag sände ett brev till tant L för att be om Progesteron som hon lovat att skriva ut till mig, men glömt bort. Det kan ju inte skada att ta vid direkt plus typ.

Idag ringde sköterskan och ville boka in cellprov eftersom jag inte varit där.

Bävade för det där, att behöva säga att jag ordnat det på annat håll.

Å huga vilket förhör det blev, när jag gjorde det och bakgrunden till att jag nu gjort konisationen. Hon sänder ju ändå remiss till KK för att göra det, då är jag ju fri att göra det var jag vill.

Inga muntra miner där inte...

Jag gillar det inte! Verkligen inte. Det finns ingen som tar ett helhetsansvar för den gynekologiska vården i vårt län.

På KK tycker dom att TF ska följa upp cellförändringarna, vilket jag förvisso känner mig trygg med. Men så fort man går privat, så är KK´s policy att allt det som inte rör det akuta besöket, inte deras problem.

TF vill inte gärna göra något åt de patienter som inte genomgår fertilitetsutredning. Jag upplever att det absolut inte finns några tider med kortare varsel om man inte tillhör den grupp som gör stimulerade försök. Då är man hänvisad till KK. Att dessutom få en tid där om något akut som blödning eller så uppstår är inte att räkna med. Då är man hänvisad till KK, och har man varit på KK blir tant L inte glad, fastän hon remiterar dit.

TF vill inte skriva ut progesteron eftersom tant L var den som förespråkade det och då är det till henne jag ska vända mig.

Virrvarr...

Jag har sagt det förrut och det tål att sägas igen, jag gillar det INTE!!!

Nu testar vi att byta blad igen, ut med det gamla och in med det nya.

I förrgår var det första dagen jag gick utan binda/tampong/trosskydd på över sju veckor. Så underbart och vilken känsla det var...

Nu måtte det ju vara över med alla krämpor down there - eller hur?!

I fredags var det återigen dags för ett vårdbesök. Alltid på mina lediga fredagar blir det till att leta vård.

Denna gång hade jag grisigt ont i bröstet när jag andades, på höger sida.

Min läkarmottagning hade inga tillgängliga läkare med tyckte att jag skulle söka akut.

No way att jag sitter på akuten en hel ledig dag tänkte jag, men jag hade ju ändå så ont när jag andades och i natten var inte rolig.

Efter en check med sjukvårdsupplysningen så blev vårdcentralen nästa anhalt. Då jag fortfarande är listad på samma vårdcentral jag hade när jag bodde i stan, så var det bara till att åka in på akuttiden jag fick.

Cancerknöl eller propp i lungan var min egen ställda diagnos och läkaren blev INTE glad.

Men men... diagnos var en inflammation i 3 eller möjligen 4 revben som tryckte på när jag skulle andas.

Han passade även på att ta ett blodtryck som var alldeles normalt, 6 månader sedan jag slutade med mina blodtryckstabletter.

Det var nästan den största lyckan av de alla, att blodtrycket är stabilt bra - utan medicinering.

Igår var det terapi igen. 1½ månader sedan sist. O oj vad det ger mig mycket att få växa och utvecklas och få satsa en stund på mitt inre.

Sist jag var hos henne var det dagen efter jag fick reda på min graviditet.

Igår var det inte riktigt samma lyckorus.

Jag kom hem sent igår, snabb middag i form av rester och ett tyst tyst hus. Snabbt plock av bilar, gummibollar, kritor, spel, ännu fler bilar och ja, en hel massa prylar.

Jag gav mig ut på en cykeltur i finvädret.

Jag vet inte om jag skrivit om det i bloggen, men har jag börjat cykla/gå åt ett helt annat håll än vanligt. Man kan gå till höger eller man kan gå till vänster.

Till vänster är det kuperat som attan, tråkigt och jättelånga backar. Inte alls roligt.

Till höger är det mer flack väg, men... där bor Bonus med mamma, så jag väljer alltid vänster.

Nu utmanar jag mig själv, i ett försök att känna mig mer bekväm i mitt område, genom att gå till vänster, förbli Bonus hem.

Jag vet att det irriterar henne enormt att jag rör mig i hennes territorium, men det ger jag blanka fan i just nu.

Om vi ska kunna bo kvar så måste jag få känna att jag kan gå på vilken allmän väg som helst, höger eller vänster.

Och igår hände något som inte hänt på de veckor jag hållt på, Bonus vinkade.

Förr har mamma dragit in honom i huset när hon sett att jag kommer på vägen.

Igår var han ensam ute och lekte och vi vinkade till varandra.

Lille fine Bonus...

Efter cykelturen var vi ute i trädgården en sväng och till min stora lycka så börjar min mormorsträdgård ta form. Lavendeln ser ut att ha klarat en hård vinter. Pionen likaså och päronträdet som nu står i full blom.

Vackert vackert, vilket gjorde mig på gott humör.

Plask ner i badet för oss sedan, innan vi somnade gott - utan handduk under - vilken ljuvlig känsla...