Vilken genomvidrig natt.

Jag tror att vi somnade kring halv tre och fjorton tålamod senare, fortfarande ledsen efter "responsen"

Imorse när klockan ringde efter sex var jag av förklarliga själ inte den piggaste.

Hade planerat att arbeta idag, men somnade om en stund och siktade på att åka in till kontoret efter lunch.

När jag väl ligger där så ringer sambon och berättar att han tagit tag i vissa saker som legat över mig, som egentligen är hans problem, men som jag tycker tynger och stressar mig.

Jag blev så glad när han gjorde det och jag kände att jag fick en helt annan ro i kroppen. Vilken skillnad.

Det känns ljusare och fastän det regnar och är genommulet ute, så har det ljusnat i hjärtat. Jag vill det här, jag vill att vi reder ut den här stormen, att vi inte tappar varandra, att vi är lyhörda mot varandra, att vi tillåter oss att bara vara och inse att detta går över, vi grejar det...

Helgen har inga planer. Imorgon jobbar vi troligen någon timme på vardera arbete. Sambon viskade något om en picknick-korg, restaurangbesök, film, vin, go´middag med ljus...

Oh my... jag har glömt bort hur allt det där känns...

Jag sitter på pooltrappan i badrummet, dit jag gick efter att försökt kväva mina tårar i tystheten som råder i det mörka sovrummet.

Jag känner mig i ärlighetens namn jätteäcklig med min fula binda.

Inte blev det bättre av att jag tog intiativ till att ge sambon min lite njutning medan han låg och fipplade med sin telefon i sängen.

 Stark och säker närmade sig fingrarna honom, som jag brukar. Skillnaden idag var glasklar - ingen reaktion på något som helst vis.

Tar försiktigt bort händerna och låssas som om inget hänt.Han ligger ju där, min största kärlek, min stora skatt.

Jag glömmer bort mig och en kvart senare är jag där igen, med en större insats än bara händer.

Telefonen är fortfarande högaktuell och reaktionen från alla håll uteblir så även den gång.

Hur kunde jag ens tro något annat?!

FAN vad jag avskyr min hang-up vad det gäller( sexuell)bekräftelse.

Vi är ensamma i helgen och jag har glömt bort hur man umgås på tu man hand...Självförtroendet sköt ju inte direkt i höjden...

Fy rackarns vad jag var nervös imorse. Inte blev jag mindre nervös av att sambon skulle närvara på Bonus hälsosamtal tillsammans med modern, vilket gör att tiderna inte alltid klaffar.

Samtalet var 8.15 och 9.15 måste vi åka hemifrån för att hinna.

Den kvinnan är kapabel till vad som helst, men vi kom i väg i tid.

Sambon hade lånat med sig min hyrbil till skolan eftersom hans anställda tog hans bil till ett annat arbete i morse. Kvar på gården fanns alltså nada bil, vilket alltid lockar till ett mycket intressant fenomen.

Bonus morfar åker som besatt, fram och tillbaka, stannar, kollar noga, åker ytterligare en vända fram och tillbaka, saktar in, kollar igen och tar en sista vända fram och tillbaka... - i tron om att ingen finns i huset då alla bilar var borta.

Men där satt jag, i soffan och beundrade spektaklet som inte ens förvånar mig längre.

Iväg kom vi. Nervös var jag.

Väl hos TF så blev jag väl mottagen, liksom förra gången. Sköterska E kollade upp hur det gått med graviditeten och bad mig berätta det för TF.

Allt blev jobbigt.

På utsatt tid blev det dags för mig att gå in till behandlingsrummet. Jag berättade om farhågorna, efter allt dumt jag läst på nätet om bedövningar som inte tar, blödningar som inte slutar och annat tokigt.

Tårarna forsade på mig och det fanns ingen återvändo.

Väl i stolen fick TF inte tag i min livmodertapp. Efter fyra försök gav han upp och gjorde ett annat ingrepp. Istället för att skära bort en bit, som han nu inte kom åt till att göra, så brände han bort den yttre delen av livmodertappen.

Lokalbedövningen kändes knappt, men biverkningen av den desto mer. Tur att syster E berättat att jag kommer få en fasansfull hjärtklappning då bedövningen innehåller adrenalin för att hindra blödning.

Oja vad det pumpade på i hjärtat.

Ingen biopsi togs, utan nu blir det nogrannare koll via cellprov istället, men han tyckte att det skulle räcka.

Efter en kvart var det klart, då fick jag gå in i mottagningsrummet och samtala med TF. Han frågade om missfallet och bad mig fortsätta med Metforminet som jag faktiskt slarvat lite med nu.

Om vi inte blivit gravida under sommaren och början av hösten, så tyckte han att det var dags för en utredning. Han såg gärna att jag hade gått ner 5 - 10 kilo till.

Nu blir det tre veckor utan att jag får lyfta något, bada, sexa eller använda tampong.

Sambon fick ju till det igår när jag berättade att jag tycker det är jobbigt att jag inte får använda tampong vid nästa mens osv.

"Då får du väl använda blöja då"

Tack fina fina sambo... blöjor har barn. Binda heter det...

Det är över nu och det känns väldigt bra. Detta har småjävlats fram och tillbaka i över tre år så jag hoppas att förändringarna för alltid är borta och att TF har rätt när han sa att detta ingrepp inte gör det svårare att bli med barn, utan tvärtom kan hjälpa lite.

Tack för all fin omtanke, alla fina kommentarer... Ni är bäst!

Nu är det sängen för mig i eftermiddag som gäller tillsammans med två vita fina tabletter som tar bort udden på den jävulska värk som kom i efterhand.

Det är över... jag klarade det!

Jag har nära till mina känslor, vilket har gjort att jag klarat mig från ångest många gånger.

Ifjol kom panikångestattackerna och gjorde mig rejält rädd. Innan jag visste var det var så blev det ilfart till akuten, båda här i stan och till Karolinska när vi var på semester i huvudstaden.

Nu, sedan någon dag är dessa panikångestattacker tillbaka. Jag vill verkligen inte ha dessa, då det är fruktansvärt obehagligt.

I förmiddags har jag suttit med anställningsintervjuer, och jag fick fokusera så fruktansvärt hårt på att lyssa på personen för att attacken inte skulle ta över.

Jag har inte behövt medicinera bort dom. Jag vet att det är ofarligt, men det är väldigt obehagligt och varje gång är jag helt övertygad om att jag ska dö.

Hjärtat rusar, benen blir spagetti, yrseln kommer och hyperventileringen är inte långt bort. En mycket olust känsla som kommer vid de mest otippade tillfällena.

Det är väl egentligen inte så konstigt att det pyser ut någonstans efter två missfall, en jobbig situation rent familjärt, en sambo som inte heller mått prima vilket gjort att jag legat på halvspänn vareviga natt, och allt annat som tynger mig.

Jag går i samtal av den anledningen, att förhindra så att ångesten inte ska få ta plats och jag har varit så förskonad.

Just nu känns inte tillvaron mer jobbig än tidigare, men det är just det som kännetecknar panikångesten - att den uppkommer vid de mest otänkbarbara tillfällen och inte alltid när man mår dåligt och känner sig deppig.

Igår var döden nära när jag äntligen kröp ner. Idag vid anställningsintervjuerna, för en stund sedan på lunchresturangen.

Jag är inte rädd för att vara ledsen, men jag tycker inte alls om dessa panikångestattacker, för det känns som att jag ska dö, så rädslan finns där.

Det är dagens tunga erkännande...

Igårkväll efter att ha varit blödningsfri i ett par timmar... ja, jag vet att det inte är lång tid, så slog vi på stort och hade sex. Första gången sedan den där gången ifjällen, som resulterade i det som hade kunnat bli början på min Dröm.

Vet ni hur skönt det är att ha sex utan att behöva fundera på barntillverkning?

Det är nästan så att jag glömt det själv faktiskt.

Ovant, pirrigt, nervöst men framförallt - väldigt skönt på alla sätt och vis...

Som att förlora oskulden kändes det.

Jag är helt klart inte gjord för att vara utan sex i fyra veckor.

Nu på torsdag sparkas ytterligare en sexförbudstid igång. Denna gång på tre veckor.

Lust föder lust, och jag vet inte om det var så rätt av mig att ge efter igår med tanke på det sug som kommer att infinna sig de kommande dagarna...

I övrigt går mycket av tankarna till att fundera var jag hade befunnit mig i tankarna om det gått vägen. Då hade det snart varit dags för ett första VUL och om en vecka kunna se ett pickande hjärta.

Fan...

På torsdag är det dags och jag har ännu inte hunnit bli allt för nervös, antar att det kommer imorgonkväll.

Jag är mest rädd för den lokalbedövning som ska sprutas in och hur mycket i själva verket jag kommer att blöda.

Naturligtvis kommer det att kännas skönt att få detta ur världen en gång för alla, det har ju ändå trilskats i över tre år.

Nu åter till lite arbete för att fördriva tiden innan hemgång och det stora kram- och pusskalaset jag ska ha med sambon.

Jag älskar honom verkligen, däremot inte sagt att tillvaron är rosaskimrande, men vem har sagt att livet egentligen är det?!

Så var måndagsmorgonen här men jag kan knappast säga att jag var med den imorse...  

Som vanligt den måndagen som infaller på jämn vecka så är jag totalt tvärslut när det är dags att kliva upp. Batterierna känns inte alls laddade och lusten till att arbeta finns inte alls, inte ens att stanna hemma faktiskt. Lust borta med andra ord, så även denna måndag.

Gårdagen var superhärlig på dagen. Finaste Stina kom på besök med sin familj. Pojkarna lekte tillsammans, herrarna surrade och mitt bland våffelfixet så fick vi tid att prata med varandra. Som alltid, så himlens trevligt och jag är sååå glad att hon ringde och frågade om vi ville ha fikagäster. 45 minuter senare stod dom på bron hos oss.

Eftermiddagen och kvällen lämnar däremot mycket att önska, men jag är inte förvånad.

Som alltid bjuder mamma ut oss till en fin fiskerestaurang en bit från stan när dom öppnar för säsongen, så även i år.

Ingenting var bra, allt var tråkigt, äckligt och dumt. Pappa var dum, jag var dum.

Min mamma hade köpt en present och som alltid skar det i hjärtat på mig när jag fick se hur dom lekte tillsammans och mamma överöste honom med kärlek.

Jag har alltid blivit lite tigrinna när någon sagt att att lilleman är bortskämd, men nu är jag den förste som skriver under på det.

Vi har ett beteende hemma som inte är acceptabelt och vi är två helt utslagna vuxna som lämnar en frisk sjuåring på skolan och känner att han tar knäcken på oss.

Väl hemma efter den tråkiga och dumma och fula och äckliga middagen så var det dags att krypa ner i säng för lilleman.

Detta misslyckades totalt. Jag vet inte om krögaren stoppat ner någon form av knark i hans mat, men han blev som en duracellkanin. Fastän vi slog på en film för nedvarvning, pratade, läst och försökte göra stillsamma aktiviteter så gick det inte

Halv tolv gav vi upp efter att ha haft honom rännandes i hela huset, törstig, kissis och kurragumma.

Han fick då komma och sova hos oss efter att ha mellanlandat där ett par tre gånger under kvällen. Det där bröstet som jag önskade mig somna på var bara att glömma.

Jag kan inte sova med barn i sängen, helt omöjligt så när han strax efter klockan ett hade varvat ner och somnat så gick jag över till hans säng där jag tillbringade natten.

När klockan ringde för väckning kvart över sex, gjorde jag som jag tänkt många gånger - lämnade över ansvaret och låg kvar en stund.

Jag väckte två gånger, sedan struntade jag i det.

Kvart i åtta blev det panik för de två herrarna.

Men surkärringen i hushållet hade packat hans ryggsäck, gympapåse och märkt upp hans nya skor, så jag vet inte om man kan kalla det morgonpanik ändå.

En sur måndagskänsla med andra ord.

Min lärdom: jag måste låta sambon ta mer ansvar över sin son. Han är absolut inte dum och struntar i det, han är bara lite... hm... manlig, och ser saker lite sämre ibland, samt prioriterar lite annorlunda.

Hans ideologi bestående av att hela världen ska skratta & le, kanske inte fungerar när man har en sjuåring som behöver en fast hand.

Vid nio var jag på sjukhuset för att lämna mitt hcg. Jag kände ju på mig att provsvaret var lågt eller nästan befintligt.

Så fel jag hade.

Dr A ringde nyss, värdet sjunker, men något för sakta. Från 55 i tisdags till 40 idag. Inte i den takt läkarna hade hoppats på.

Nytt prov, mitt femte i ordningen blir det nästa vecka.

Jag frågade henne om blödningarna och hon sa att så länge det finns hcg och med det också rester i min kropp, så kommer jag att blöda.

Att Dr S inte hade sett någon rest och till och med sett en fin slemhinna på det vaginala ultraljudet i torsdags var ingen garanti sa hon.

Det finns någonting kvar i min kropp helt enkelt.

Så blödningarna lär pågå, och då är det lika bra att göra konisationen på torsdag. Blod som blod liksom.

Lät kaxigt det där, och om sanningen ska fram är jag allt annat än kaxig just nu...