Det måste verkligen vara så, kvinnor o män, olika planeter.

Jag älskar min sambo högt och otroligt innerligt, men ibland förstår jag mig helt enkelt inte på det manliga könet och min älskade Sambo i synnerhet.

Idag är det onsdag udda vecka, världen stannar upp för att åter tickas igång på måndag kväll. Är det inte lustigt?!

Inför denna vistelse har vi verkligen pratat om att sätta hårdare regler och vara tydliga för att det där småtjatet ska utebli. Jag upplever ju att jag bara gnäller och förmanar och det mår nog ingen människa bra av. Pojken måste ju tro att han heter nej eftersom det är det vanligaste ordet i detta hem.

Jag blir ju så förvånad och så irriterad på att det verkligen inte sker något resultat av det vi pratar om. Misstänker att det är den där skulden som varje förälder, särskilt separerarade föräldrar har, att gottgöra sina barn som ställer till det.

Idag kom lilleman hem, efter att lekt hos kompis. Då var han hungrig, fastän det varit middag där. Bonus är ju på inget sätt kinkig med maten, och han äter inte dåligt, han äter, han gillar mat och äter med god aptit. Jag har märkt att när han har tråkigt, då äter han. En vana som kanske inte är så bra att stimulera.

Vad tror ni fadern gör när Bonus är hungrig - jo, han tar fram min lunchlåda och värmer mat. Nån tugga tar han, och sedan när det blir mer intressant med något annat, då är det färdigätet.

Jag bara häpnar!!!

Efter matlådematen så plockar han ur fem plastkartonger med färska hallon som jag unnat mig till min fil. Snordyra, som alla färska bär, men jag unnade mig.

Fem kartonger färska hallon ligger nu i Bonus mage.

Givetvis vill jag ju att han ska få äta och vara mätt, men jag blir vansinnig på den känsliga aspekten att jag inte har kontroll på det som sker i mitt hem.

Gnäll gnäll gnäll.

Är det tråkigt så gnäller man.

Är det fel så gnäller man.

Är det äckligt så gnäller man.

Som lite grädde på moset gick jag till sopkorgen och slängde fyra par byxor från Polarn o Pyret som Bonus fått för sig att göra hål i.

Varför då? Jo, för att han ville...

Ojoj vad det där med barnuppfostran är känsligt.

Fadern och sonen hoppar in i sin kokong för några dagar nu.

Vid minsta lilla diskussion av mig så fattar fadern ett beslut - det ska dammsugas. Detta trots att vi har hushållsnäratjänster. Men hans sätt att bemöta en diskussion är att dammsuga och skura golven, jag fattar inte?

Snacka om att fly...

I höst har vi Bonus varannan vecka och herremin Gud där uppe vad jag önskar att jag är gravid då...

Jag blir galen. Jag väntar som en tok på att få receptet på Progesteron hemskickat.

I tisdags skulle A lägga det på lådan efter att tant L satt sin kråka på det.

Än har det inte kommit. Jag hade bifogat ett frankerat kuvert för att det inte skulle vara till besvär.

Men men, vad gör det liksom - vi missade ju ändå ägglossningen med största sannolikhet.

Den där avundsjukan har börjat komma. Istället för ren och skär lycka för andras skull så känner jag mig så där äckligt avundsjuk och riktigt trånande efter att få uppleva det där plusset, utan några blodiga omständigheter.

Jag vill också välja vagn, klaga på att må illa, ha ömma bröst.

Jag vill jag vill... och jag är så redo och klar att jag nästan spricker av längtan.