I torsdags var det dags för afterwork med "tjejerna" - och som alltid kommer tankarna därefter.

Vi ses inte lika ofta nuförtiden, vad det beror på kan man söka i stjärnorna. En anledning är att jag absolut inte har samma prioritering. Jag kan prioritera en kväll med min Kärlek när vi för en gångsskull är ensamma.

Som sagt, i torsdags var det dags, på en uteservering. Samma visa, maten och vinet valdes med omsorg, vintips delas, mat och upplägg, tallrikar, bestick, nya glas - kanske ett nytt tips inför kommande tjejkväll.

För mig var det en viktig del av mitt förra liv med oändligt massa arbeten, ofta efter dessa kvällar så fortsatte jag hemma, med stereon på behaglig musik och spelade, tänkte och slappnade av efter det perfekta vinglaset. Ett stunds andrum från den tillvaro som då bestod av jobb och singelliv. Ganska bekvämt om man tittar i bakspegeln.

Torsdagens middag rev upp så många gamla minnen och fick mig att börja sakna mitt förra liv.

Min vän Stina brukar säga "det är ingen finess att leva med tre ibland fyra pojkar" - och jag förstår henne. Kontrasterna från mitt tidigare liv är milsvida.

Jag vill på inget visa byta singellivet, boendet i stan, yrkeskarriären och de ytliga attributen mot de liv jag lever idag, absolut inte.

Här står jag, med ett nybyggt hus på landet och berusar mig på kärlek och längtan mot en familj.

Egentligen vill jag skriva "egen familj" - längtan mot en egen familj.

Familjeliv har jag här så det står härliga till. Veckobrev, läxor, tvätt, kisskalsonger, barnkalas, korv & bröd, frågor om snippor och snoppar, bokläsning och alla underbara frågor - jag har det, allt det finns.

Jag har alltid trott att jag träffar mannen i mitt liv och att vi njuter av det barnfria livet med resor, uteliv, en herrans massa pengar på vardagslyx och upplevelser, i väntan på det som skulle få oss att bli föräldrar - första gången för oss båda. Samma förutsättningar, samma utgångspunkt, lika nytt, lika spännande, lika magiskt.

Det är en sorg för mig att det inte blir så. Jag har en familj här, men jag saknar det allra viktigaste, min egna familj, min egna dröm...

Idag känns den så himla långt borta faktiskt...

Hur jag än vänder och vrider på det och försöker tröstas av sambons " du får rå om Bonus så länge" så är det absolut ingen tröst i min längtan.

Jag känner mig så ofantligt utanför, hon den där utan barn...

Må hända att jag har valt att se mig själv så, och att jag själv väljer att inte ta det som en tröst, men det är bara att inse att biologin gör sitt här.

Jag längtar efter ett eget barn, mer än någonsin just nu...