Imorse när jag slog upp ögonen så kändes det helt ok. Vi är klar med perioden på jobbet och det kändes betydligt lugnare att gå dit idag än igår.

Snabbt efter det att jag slagit upp ögonen så drämmer den där känslan till mig igen.

Det är ju idag Bonus har skolavslutning. Visst, det är ingenting jag glömt bort, det står vackert i min agenda och jag har påmint sambon sjuttioelva gånger, så nog visste jag om det.

Planen var att han skulle gå själv, för allas, men främst Bonus bästa - då den ömmande modern helt enkelt inte skulle klara av att se mig där.

Det sved något helt enormt i hjärtat, att vi är här nu, där vi inte kan vara tillsammans som en familj. Vi delar upp oss.

Paniken grep tag i mig, det är ingen film, det är mitt liv. Hur hamnade jag här?

Vad har jag gjort för att förtjäna att någon absolut inte tolererar mig?

Hur kunde jag tro att alla skulle inneha samma typ av social kompetens som mig själv? Hur kunde jag tro att ett sunt förnuft förekom hos oss alla?

Det är min älskade sambos fd sambo, mamma till hans barn och han är inte dum, hur kan det ens komma sig att han har k*ullat något som är såååå urdumt. Ja, jag bad om ursäkt för språket...

Här står vi... låsta positioner.

Det blev så verkligt för mig återigen, hon kommer för alltid att påverka min vardag.

Grunden till detta lades redan igår, då jag ser att hon sitter vid bordet bredvid mitt bord på lunchrestaurangen igår. Eftersom hon inte jobbar i stan, så har jag aldrig räknat med att se henne på stan vid lunchtid.

Men igår så...

Tror ni hon hejade?

Rätt gissat - inget hej.

Jag har sagt det förrut, jag behöver ingen ny vän, eller granne att fika med, men vanligt sunt förnuft och samarbetsförmåga hade inte skadat. Allra främst för hennes barns skull.

Sambon visade upp kort från avslutningen, då jag försiktigt frågat om det var en fin tillställning. Jag kände mig på minerad mark bara av frågan.

Vad ser jag när jag förstorar upp kortet?

Jo, minns ni de där skorna som bara försvann, som var puts väck. De vi köpt och som var tänkta som ett par bra vårsneakers.

De satt på Bonus fina fötter idag.

Mitt i all uppgivenhet kom jag ihåg att jag inte ens får hoppas denna månad, vi sexade inte i ägglossningstider, så tro ingenting fröken.

Hoppet bär mig, men idag blev jag så starkt påmind om att det inte blir till att ens få hoppas.

Var hos företagsläkaren och blev fortsatt sjukskriven på deltid till semestern. Ögonen är så spända på mig och muskeln i ögat har dragit ihop sig av all stress, så att jag börjar se suddigt med flimmer efter några timmar vid dataskärm.

Känns helt rätt att kunna avsluta tidigare om dagarna för att hinna ikapp mig själv.

Idag var en sådan dag, slutade efter tre, bilresan hem var en plåga. Som det grumlade i ögonen. Fick stanna när jag kom förbi stan.

Väl hemma ringer telefonerna på alla håll och kanter. Sambon.

Hör direkt att något hänt.

Mycket riktigt, han har fått en såg i huvudet.

Ilfart, akuten och resten av eftermiddagen och kvällen var ett faktum.

Tårarna har redan sprutat på mig, idag är det en jävla pissdag och värst av allt är att hoppet för denna månad inte finns där.

Dags att ta ut den där Pergon nu...