Jag vet att ju hur paff jag blev där den 16 april, när det plötsligt hände - jag var gravid.

Nu är det inte lika kaxigt längre - det där plötsligt händer det känns som ett skämt.

Jag vill så otroligt högt blir gravid.

Det är svårt att inte hoppas fastän man vet att man inte har så stora chanser denna månad. Man stirrar in på de där stickorna och vinklar och har sig, fastän man innerst inne vet att ett positivt test inte ska behöva vinklas för att få fram ett streck som är ljusrött.

Igårkväll kom tårarna även i sängen efter att jag skrivit min klagande blogginlägg.

Det är så få gånger vi pratar om min längtan, så det var skönt att få göra det tillsammans, vi två.

Vem vet, kanske är det Pergo som blir vår lösning?

Dags att ta receptet och bege sig mot apoteket  - för det verkar inte bli något plötsligt händer det, denna månad...