Fina Hedda fick mig, som vanligt, att bära med mig hennes tankar i ett blogginlägg för att smälta och reflektera. Alltid meningsfullt att få göra så, då tycker jag att en blogg berör på sitt allra bästa sätt. Tack Hedda!

Hon skrev om att längta efter något annat. Att få uppleva annat än det man upplever idag, att få uppleva familjelivet, något vi inte idag ens kan föreställa oss hur det kommer att bli,

Jag tänkte mycket på det och här kommer mina tankar kring det.

När jag var "singel i stan" så jobbade jag otroligt mycket, det var min livsstil. Sena dagar och väl hemma efter träning så blev det mer regel än undantag att någon timme slogs i hjäl via webmailen. Jobbet styrde mitt privatliv, så var det.

Med det jobbet blev det också utgångar, tjänsteresor, representation och ett socialt liv även utanför arbetet.

Jag minns hur jag då kunde längta efter att ha en proppfull tvättkorg, fler än en matkasse på Ica, full agenda med kalas och parmiddagar och andra familjeaktiviteter. Jag drömde om att få handla vårgarderober och höstgarderober. Om man hade allt det, då hade man också familj, då var man lycklig.

... trodde jag då!

När jag mötte C och han hade två barn, så trodde jag att nu är min lycka gjord, jag kommer att få leva det familjelivet jag drömt om. Kontrasterna till mitt bekväma singelliv.

Så jag bedrog mig.

Stina, du skrattar väl nu va?

Visst, jag har minst 7 matkassar med självscanning som innehåller festis och korvbröd. Jag bakar bullar till Bonus utedag. Jag handlar kläder åt honom och jag har en agenda som är fylld med familjeaktiviteter. Jag har idag allt det jag drömde om - som jag trodde skulle göra mig lycklig, få mig att bli en del av en familj.

Just när kärleken slog till så trodde jag inte heller att det skulle spela någon roll om barnen var mina eller inte, bara jag fick känna mig kvinnlig i en familj.

Nu när jag skriver dessa rader så kan jag inte låta bli att småle åt mig själv.

Så naiv.

Det blev platt fall. I takt med att allt det nya lagt sig, så började min längtan efter ett eget barn och främst en egen familj komma allt närmare.

Dessa barn och detta familjeliv gjorde mig inte lycklig.

Det fattades något mycket viktigt för att göra mig hel.

I terapin pratade vi mycket om balansen mellan att ge och få. Min vågskål var alldeles för ojämn. Jag vek mig dubbel för att Bonus skulle få en bra bild av vår familj. Alla bröd var hembakta, inga färdiga yoghurtar, juicen pressades själv, skinkan var köpt bakom disk och frukosten på helgerna åts med tända ljus. Alltid ett stort fint fruktfat med säsongens frukter som gärna matchade med servetter och tallrikar.

Jag la ner så mycket tid och energi på att få den perfekta stunden för det jag trodde var vår familj.

Det uppskattades inte. Han ville ha en jordgubbsyoghurt utan fruktbitar a´la Yoggi och en vanlig rostad macka med Bregott till frukost.

Luncherna på helgerna lagade jag från grund, inga halvfabrikat.

Ni förstår ju, vilken otrolig tid allt det tar.

Min terapeut sa till mig att omedelbart sluta med det där och istället börja servera det barn vill ha, korv & bröd, våfflor på mix eller varför inte ta ett Happy Meal på Mc Donalds till lunch.

Idag lever vi så. Frysen är full av halvfabrikat för att underlätta för mig. Jag behöver inte lägga någon större energi, eftersom min Kärlek med nöd och näppe klarar att värma korv och tina bröd.

På det sättet slipper jag förvänta mig något och energin kan sparas till annat.

När jag knäckte den koden så blev vardagen här så mycket lättare...

Vågskålen blev mer jämlik och idag äter vi frukost olika tidpunkter på helgerna när vi har Bonus.

Jag saknar mina helgfrukostar med melon, ägg, pressad juice och färskt nybakt bröd. Ibland gör jag det just bara för mig själv, får du slipper man bli besviken när man inte kan förvänta sig uppskattning för något annat...

Jag har också slutat att köpa foträta skor på den där exklusiva barnskoaffären i stan. Bonus vill ha sandaler som köps på stormarknanden med någon bil på, så gärna för mig...

Ibörjan kändes allt detta som en besvikelse. Han blev inte gladare och gav mig mer för att jag vek den där stora knuten på mig själv. Man kan inte köpa sig bekräftelse...

I helgen är vi barnfria. Det får mig att kastas tillbaka till en längtan efter delar av det liv jag levde innan jag fann mitt livs kärlek.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta till det när jag förr var trött på det och bara längtade efter att få entra den värld jag nu är i.

Jag har druckit mina goda dyra viner med matchande ostar och lagerbladsmarmelader så att jag klarar mig genom åren...

Jag har ätit mina mysfrukostar i lugn och ro med dagstidningen utan press så många gånger...

Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka efter det när jag nu fått uppleva det som är familjeliv.

Det fina med att ändå leva varannan veckas liv är att jag nu, till skillnad mot för när jag bodde själv, är att jag lär mig uppskatta stunderna som tar mig tillbaka till det barnfria livet.

Hade jag bara levt det barnfria livet hade jag nog gjort vad som helst för att få uppleva familjelivet, exakt så som jag önskade när jag satt där för fyra år sedan med en stor och stark längtan efter att få börja leva familjeliv.

Idag är jag här, på landet, och Bonusmamma varannan vecka.

Igår kväll var vi ut min Kärlek och jag... vi levde barnfritt och det fick mig att verkligen inse att jag måste få leva så här ibland, för jag är barnfri och jag måste få leva som om jag vore barnfri.

Förhoppningsvis är jag inte barnfri snart och då tar jag mer än gärna mer än 7 kassar på självscanningen, skriver in babygym och babysång till höger och vänster.

Men just här och nu, så ger det mig krydda i livet att få leva en smula bekvämt och barnfritt...