Under gårdagen och dag idag har jag funderat på hur jag ska formulera mig i bloggen när det gäller det faktum att jag är gravid.

Jag följer de flesta "svårt-att-barn"-bloggar och jag vet att många har svårt att läsa om det faktum att någon blivit gravid.

När jag själv varit nere och känt att min dag aldrig kommer, då har ändå dessa givit hopp, att det går att lyckas, när man minst anar det.

Vi har en hemlighet, Kärleken & jag. Bara en enda till fysisk person vet om det, och det är min vän Stina. Hon fick till och med veta före Kärleken, eftersom han satt och tittade intresserat på sin film där i söndags.

Då drog jag i väg ett sms med den fina nyheten till Stina.

Min mamma och jag är varandra väldigt nära, men jag har inte sagt något. Jag tänker som så att det beror lite på hur jag mår i helgen.

Om illamåendet fortsätter som nu, så kommer en förklaring att vara på sin plats, just för förståelse och kanske avlastning.

Med ömmande och stickade bröst och ett dovt illamående så går jag igenom dagen och ler från insidan till utsidan. Det känns som att bära en hemlighet som är så stor så stor.

Jag får alltid en finne innan mens, ungefär på samma ställe, i allafall efter att jag slutat på p-pillerna. Nu är hela jag prickig på ansiktet och på brösten (!)

Hyn och håret är fett fett fett och det är svårt att känna sig fräsch.

Men, jag tar det så gärna så gärna...

I eftermiddag kommer Bonus för att fira midsommar med oss. Om allt går som det ska är jag ledig imorgon och ska ge mig den dagen till mig själv.

Att tänka på midsommarmat känns som ett ogreppbart projekt. Bara tanken på att handla får mig att må än mer illa.

Idag avstod jag dessutom för första gången från någonting, alla goda ostar som serverades på midsommarbuffén vi åt på jobbet.

Jag log ännu mer och ytterligare lite till.

Jag gillar det här... skarpt!

Änglar finns - i grannstaden hos TF!

Ringde praktiken igår och frågade primärt om Metforminet, om jag ska sluta.

Absolut skulle jag göra det.

På eftermiddagen ringde sköterska T tillbaka och hade ordnat med progesteron åt mig i 14 dagar. Det kan inte skada i allafall som hon sa.

Det är ju ett hormon som det lilla embryot själv utsöndrar till äggstockarna.

Nu får lilla embryot lite extra hjälp.

Tårarna rann så det sprutade när hon erbjöd sig den hjälpen.

Att få tag i läkemedlet var dock en annan femma... men som ändå känns som en petitess i sammanhanget.

Nu är första dosen Crinone på plats down under och ger embryot en boost av progesteron.

Jag gillar det!