Ikväll åkte jag och sambon iväg på ett arrangemang här i byn. Det var en ljuvlig varm och solig sommarkväll som gav mig ett lugn och fick mig att tänka på annat för en stund.

På vägen hem möter vi sambons store son och vips så förvandlas den känslan jag byggt upp mot hat. Hat är en känsla som jag skäms över att ha. Hat är heller ingen konstruktiv känsla att bära. Ilska har jag redan haft, men detta är hat, ren och skär hatkänsla.

Sambon märkte direkt att det hände något med mig och frågade, och jag sa rätt ut att jag kände hat när jag såg hans son.

Det är en öm tå. Hur lite kontakt dom än har, och hur illa sonen gjort sin pappa så är det ändå hans son, den villkorslösa kärleken och känslan av blodsband.

Inom mig bär jag också orden som är knappa 13 timmar gamla, som terapeuten återigen ställde:

Har ni kommit längre i funderat kring boendefrågan?

Svar nej, jag är inte mogen att ge upp det jag hoppas, att allt detta tar sitt slut och att det inte blir jag som ger upp.

Att vuxna människor ska kunna resonera tillsammans, sitta vid samma bord, tala om en lösning utifrån barnens perspektiv.

Jag fick frågan om jag är arg och besviken på min sambo.

Svaret är Ja även där. Så in i bängen besviken på strutsbeteendet.

Jag hade tänkt att skriva ett långt blogginlägg om hat, men när jag sitter här en sen tisdagskväll och författar raderna så går det inte. Tårarna gör skärmen oläsbar och känslorna blir svåra att dölja för sambon.

Dags att ta med sig Spotify till badrummet och krama badrumsmattan, så matchande och vacker i ett rum med pool, relaxmöbel, italiensk blandare och infällda rör i duschen.

Vad f*n gör det när du ändå känner det hemska hatet?

Tyvärr är det något jag får lära mig att hantera, blod är blod och jag är vuxen, jag måste vara den starke, hur rädd jag än är och hur fel jag än tycker att situationen är.

Som sagt, till en stunds ensamhet i badrummet...

FAN vad det gör ont just nu...

Ja, så ringde dr F från KK och meddela provsvar, fastän jag trodde att de skulle ringa först på torsdag när jag varit och lämnat andra provet.

Han förklarade mycket sakligt, jag gillar honom, träffat honom förrut i förra vevan. "Vi mätte ditt graviditetshormon och du har i alla fall varit gravid"

Ja, tack - det vet jag...

Hcg låg på 9...!!! NIO!

Förstår ni hur lågt det är?

Eftersom jag haft synliga utslag på testerna så har detta varit högre men dalat och det är ett tecken på att kroppen tar hand om detta själv.

Jag trodde att jag skulle falla samman, men det gjorde jag inte.

Jag har känt mensvärk hela dagen och jag välkomnar det med öppna armar.

Jag sörjde detta igår och nu är jag så förbannat redo för kommande försök.

Hur summerar man detta?

Ja, att vi inte verkar ha problem att bli gravida, men att vi har problem med att få embryot att trivas hos mig.

December - fabriken öppnas

Februari - graviditet

April - graviditet

Maj -  celibat pga konisation

Juni - graviditet

Jag känner mig lugn i min plan med att återgå till Metforminet så snart blödningen är här, fortsätta på egen hand, med lite extrahjälp från Pergo.

I slutet av året är det fertilitetsutredning hos TF.

Jag tror att jag kan känna mig trygg i det...