När jag var gravid i april såg jag drömmen framför mig - att få berätta för alla på midsommar. Nu blev det ju inte så, min midsommardröm bara försvann. Tänk att vi nu sitter i bilen på väg till midsommarfirandet och bär på en stor hemlighet fastän jag trodde att det skulle vara totalt omöjligt. Det spöregnar, Pommacen är packad, Crinonen instoppad och jag är sååå lycklig. Att strecket igårkväll var starkt, gjorde inte lyckan mindre...

Jag testade ju som sagt suuuupersvagt i söndags. Redan på måndagkväll kunde man se att testet var starkare. Tisdags var det också starkare än söndags och så har jag fortsatt att kissa, testa och dokumentera.

Nu är ju testen så pass starka att det inte behövs vinklas och ha sig, som i söndags, men nu kommer oron över att jag inte ser någon tydlig skillnad mellan gårdagens test och dagens test.

Jag mår jättedåligt över det...

Jag vet att det inte finns något jag kan påverka. Men det är väl kontrollbehovet som griper tag i mig och som vill kunna vara med och påverka.

Att kissa flera gånger på natt och jämföra, skriva, dokumentera - jag kan inte hålla på så här.

Google och familjeliv.

Vissa säger att det är helt normalt med svaga streck och andra skriver i sten att det är början på missfall.

Jag får helt enkelt glädja mig åt att de inte blir svagare och att det ändå har skett en stegring som är fullt synlig från söndag till tisdag.

Att det alltid är något man ska oroa sig över...

Under gårdagen och dag idag har jag funderat på hur jag ska formulera mig i bloggen när det gäller det faktum att jag är gravid.

Jag följer de flesta "svårt-att-barn"-bloggar och jag vet att många har svårt att läsa om det faktum att någon blivit gravid.

När jag själv varit nere och känt att min dag aldrig kommer, då har ändå dessa givit hopp, att det går att lyckas, när man minst anar det.

Vi har en hemlighet, Kärleken & jag. Bara en enda till fysisk person vet om det, och det är min vän Stina. Hon fick till och med veta före Kärleken, eftersom han satt och tittade intresserat på sin film där i söndags.

Då drog jag i väg ett sms med den fina nyheten till Stina.

Min mamma och jag är varandra väldigt nära, men jag har inte sagt något. Jag tänker som så att det beror lite på hur jag mår i helgen.

Om illamåendet fortsätter som nu, så kommer en förklaring att vara på sin plats, just för förståelse och kanske avlastning.

Med ömmande och stickade bröst och ett dovt illamående så går jag igenom dagen och ler från insidan till utsidan. Det känns som att bära en hemlighet som är så stor så stor.

Jag får alltid en finne innan mens, ungefär på samma ställe, i allafall efter att jag slutat på p-pillerna. Nu är hela jag prickig på ansiktet och på brösten (!)

Hyn och håret är fett fett fett och det är svårt att känna sig fräsch.

Men, jag tar det så gärna så gärna...

I eftermiddag kommer Bonus för att fira midsommar med oss. Om allt går som det ska är jag ledig imorgon och ska ge mig den dagen till mig själv.

Att tänka på midsommarmat känns som ett ogreppbart projekt. Bara tanken på att handla får mig att må än mer illa.

Idag avstod jag dessutom för första gången från någonting, alla goda ostar som serverades på midsommarbuffén vi åt på jobbet.

Jag log ännu mer och ytterligare lite till.

Jag gillar det här... skarpt!

Änglar finns - i grannstaden hos TF!

Ringde praktiken igår och frågade primärt om Metforminet, om jag ska sluta.

Absolut skulle jag göra det.

På eftermiddagen ringde sköterska T tillbaka och hade ordnat med progesteron åt mig i 14 dagar. Det kan inte skada i allafall som hon sa.

Det är ju ett hormon som det lilla embryot själv utsöndrar till äggstockarna.

Nu får lilla embryot lite extra hjälp.

Tårarna rann så det sprutade när hon erbjöd sig den hjälpen.

Att få tag i läkemedlet var dock en annan femma... men som ändå känns som en petitess i sammanhanget.

Nu är första dosen Crinone på plats down under och ger embryot en boost av progesteron.

Jag gillar det!

Imorse när jag åkte in till jobbet, kom alla tårar när jag kopplade in Spotify till bilen. Som alltid har musik den effekten på mig.

Det var inga ledsna tårar - totala lyckotårar och tårar av skörhet.

Oj om ni bara visste vad jag vill att det här går vägen...

När jag kom på jobbet ringde jag TF för att höra om jag gjort rätt som slutat med Metforminet och det var det.

Bra!

För första gången fick jag prata med sköterska T.

Jag berättade om gårdagens incident hos tant L och hon försökte vara så kollegial hon bara kunde, men det gick att läsa mellan hennes ord att jag inte var den första...

Hon skulle prata med TF om det gynnade mig att få progesteron och lovade att återkomma.

Hon tipsade även om en privat läkarmottagning här istan som kunde utföra tidiga VUL.

Jag ringde och kollade och den läkaren jobbar en dag i vecka 29.

Så kanske kanske...

Vi funderar på hur vi lägger upp semestern iår, oavsett om det går upp eller ner, så behöver jag en plan.

Vi hade tänkt att åka utomlands en vecka, men nu funderar vi vidare.

Lutar åt att vi åker, men tecknar en separat avbeställningsskyddsförsäkring.

Tack för alla fina gratulationer hälsar

fröken Prickikorv...

Jag har varit på en tung resa till huvudstaden idag, och förrutom det så fick en annan incident mig att bli elak och ilsken, men faktiskt också lite ledsen...

Tant L lovade ju mig vid missfallet i februari att skriva ut Progesteron så att jag skulle ha nästa gång det blev ett plus.

Det glömdes bort och nu påminde jag henne. Istället för Progesteron kom Pergotime.

Nu hade det ju varit bra med Progesteron.

Jag har ringt, lämnat meddelande - ingen reaktion.

Idag bad jag min mamma, då jag själv var bortrest, att gå upp till tant L och hämta receptet. Jag har inte berättat för henne att jag plussat, men jag behövde verkligen Progesteronet, så jag övervägde det hela.

Vet ni, tanten vägrar skriva ut Progesteron!!!

Och vet ni varför?!

Jo, för att jag gått till en annan gynekolog!!!

JAAA, det har jag. Så vitt jag vet är jag fri att gå var jag vill.

Hon kan ändå inte utföra konisationer, och då är väl marknaden fri.

Att få samma behandling som bakteriell vaginos som för cervicit låter för mig helt vansinnigt. Kolla i mikroskop och tro att Pergotime släpper spärrar... ja, ja säger då det...

Det låter vansinnigt att hon får säga att ett hcg på 66 är rester från ägglossningen.

Jag är förbannad och elak, så inihelvete förbannad...

Varför ska det gå prestige i att kunna ge vård?

Dagens positiva då:

Ett finfint streck som är starkare än gårdagens.

En binda helt utan någon som helst antydan till mens, vilket gör att jag välkomnar finnen som dykt upp på halsen (!)

Jag gillar det!

Mamma rådde mig att ta ett glas vin när jag kom hem för att släppa på spänningarna, men jag tror inte det!

Jag gillar den hemligheten också...

Jag hade verkligen gett upp alla chanser denna cykel.

Jag min dumma jag trodde att jag nu alltid kommer att vara den som tidiga utslag på graviditetstesten, eftersom det förra gången gav sådant starkt utslag på ÄL + 6.

Någonting inom mig fick mig tydligen ändå att hoppas och tro, hoppas igen och gripa varje halmstrå.

Jag började testa förra veckan, flera gånger per dag. Ett 20-pack tester var liksom ingen match, dom är slut nu.

Jag har stått i motljus, dagsljus, lysrörsljus, mörker och alla vinklar som går att få. Jag har väntat mer än 10 minuter, vinklat igen, ansträngt ögonen så att det värkt.

Ingenting, blankt och vitt. Något genomskinligt spökstreck har det funnits men det ska visst inte visa något.

Det testet jag tog i förmiddags, tyckte jag ändå visade något, som inte torkade bort när de angivna minutrarna hade gått.

I motljus blev det inte längre vitt, utan rosa.

Jag tog ett till efter knappa två timmar, och det visar också en rosa svag linje som blir kvar efter de angivna minutrarna och inte försvinner till något vitt och genomskinligt.

Nu på eftermiddagen tog jag ett tredje.

Min sambo har verkligen undrat vad jag hållt på med på toaletten då jag sprungit in och ut i parti och minut.

Det tredje, knappa två timmar var något starkare och lämnar ingenting att vinkla eller tyda.

JAG ÄR GRAVID!!!

Mensen skulle ha kommit igår och lyser med sin frånvaro, vilket den gärna får fortsätta göra.

Är det tredje gången gillt som ska bli vår lycka nu?

Det är första gången jag tar ett positivt test utan att ha blödningar eller blodiga flytningar.

Jag är en av dom som tydligen inte testade positivt förrän efter BIM, fastän jag visade supertidigt förra omgången.

Snälla snälla, jag behöver den här lyckan nu...

Fina Hedda fick mig, som vanligt, att bära med mig hennes tankar i ett blogginlägg för att smälta och reflektera. Alltid meningsfullt att få göra så, då tycker jag att en blogg berör på sitt allra bästa sätt. Tack Hedda!

Hon skrev om att längta efter något annat. Att få uppleva annat än det man upplever idag, att få uppleva familjelivet, något vi inte idag ens kan föreställa oss hur det kommer att bli,

Jag tänkte mycket på det och här kommer mina tankar kring det.

När jag var "singel i stan" så jobbade jag otroligt mycket, det var min livsstil. Sena dagar och väl hemma efter träning så blev det mer regel än undantag att någon timme slogs i hjäl via webmailen. Jobbet styrde mitt privatliv, så var det.

Med det jobbet blev det också utgångar, tjänsteresor, representation och ett socialt liv även utanför arbetet.

Jag minns hur jag då kunde längta efter att ha en proppfull tvättkorg, fler än en matkasse på Ica, full agenda med kalas och parmiddagar och andra familjeaktiviteter. Jag drömde om att få handla vårgarderober och höstgarderober. Om man hade allt det, då hade man också familj, då var man lycklig.

... trodde jag då!

När jag mötte C och han hade två barn, så trodde jag att nu är min lycka gjord, jag kommer att få leva det familjelivet jag drömt om. Kontrasterna till mitt bekväma singelliv.

Så jag bedrog mig.

Stina, du skrattar väl nu va?

Visst, jag har minst 7 matkassar med självscanning som innehåller festis och korvbröd. Jag bakar bullar till Bonus utedag. Jag handlar kläder åt honom och jag har en agenda som är fylld med familjeaktiviteter. Jag har idag allt det jag drömde om - som jag trodde skulle göra mig lycklig, få mig att bli en del av en familj.

Just när kärleken slog till så trodde jag inte heller att det skulle spela någon roll om barnen var mina eller inte, bara jag fick känna mig kvinnlig i en familj.

Nu när jag skriver dessa rader så kan jag inte låta bli att småle åt mig själv.

Så naiv.

Det blev platt fall. I takt med att allt det nya lagt sig, så började min längtan efter ett eget barn och främst en egen familj komma allt närmare.

Dessa barn och detta familjeliv gjorde mig inte lycklig.

Det fattades något mycket viktigt för att göra mig hel.

I terapin pratade vi mycket om balansen mellan att ge och få. Min vågskål var alldeles för ojämn. Jag vek mig dubbel för att Bonus skulle få en bra bild av vår familj. Alla bröd var hembakta, inga färdiga yoghurtar, juicen pressades själv, skinkan var köpt bakom disk och frukosten på helgerna åts med tända ljus. Alltid ett stort fint fruktfat med säsongens frukter som gärna matchade med servetter och tallrikar.

Jag la ner så mycket tid och energi på att få den perfekta stunden för det jag trodde var vår familj.

Det uppskattades inte. Han ville ha en jordgubbsyoghurt utan fruktbitar a´la Yoggi och en vanlig rostad macka med Bregott till frukost.

Luncherna på helgerna lagade jag från grund, inga halvfabrikat.

Ni förstår ju, vilken otrolig tid allt det tar.

Min terapeut sa till mig att omedelbart sluta med det där och istället börja servera det barn vill ha, korv & bröd, våfflor på mix eller varför inte ta ett Happy Meal på Mc Donalds till lunch.

Idag lever vi så. Frysen är full av halvfabrikat för att underlätta för mig. Jag behöver inte lägga någon större energi, eftersom min Kärlek med nöd och näppe klarar att värma korv och tina bröd.

På det sättet slipper jag förvänta mig något och energin kan sparas till annat.

När jag knäckte den koden så blev vardagen här så mycket lättare...

Vågskålen blev mer jämlik och idag äter vi frukost olika tidpunkter på helgerna när vi har Bonus.

Jag saknar mina helgfrukostar med melon, ägg, pressad juice och färskt nybakt bröd. Ibland gör jag det just bara för mig själv, får du slipper man bli besviken när man inte kan förvänta sig uppskattning för något annat...

Jag har också slutat att köpa foträta skor på den där exklusiva barnskoaffären i stan. Bonus vill ha sandaler som köps på stormarknanden med någon bil på, så gärna för mig...

Ibörjan kändes allt detta som en besvikelse. Han blev inte gladare och gav mig mer för att jag vek den där stora knuten på mig själv. Man kan inte köpa sig bekräftelse...

I helgen är vi barnfria. Det får mig att kastas tillbaka till en längtan efter delar av det liv jag levde innan jag fann mitt livs kärlek.

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna längta till det när jag förr var trött på det och bara längtade efter att få entra den värld jag nu är i.

Jag har druckit mina goda dyra viner med matchande ostar och lagerbladsmarmelader så att jag klarar mig genom åren...

Jag har ätit mina mysfrukostar i lugn och ro med dagstidningen utan press så många gånger...

Jag trodde aldrig att jag skulle längta tillbaka efter det när jag nu fått uppleva det som är familjeliv.

Det fina med att ändå leva varannan veckas liv är att jag nu, till skillnad mot för när jag bodde själv, är att jag lär mig uppskatta stunderna som tar mig tillbaka till det barnfria livet.

Hade jag bara levt det barnfria livet hade jag nog gjort vad som helst för att få uppleva familjelivet, exakt så som jag önskade när jag satt där för fyra år sedan med en stor och stark längtan efter att få börja leva familjeliv.

Idag är jag här, på landet, och Bonusmamma varannan vecka.

Igår kväll var vi ut min Kärlek och jag... vi levde barnfritt och det fick mig att verkligen inse att jag måste få leva så här ibland, för jag är barnfri och jag måste få leva som om jag vore barnfri.

Förhoppningsvis är jag inte barnfri snart och då tar jag mer än gärna mer än 7 kassar på självscanningen, skriver in babygym och babysång till höger och vänster.

Men just här och nu, så ger det mig krydda i livet att få leva en smula bekvämt och barnfritt...