Ja, bilden talar väl sitt alldeles egna språk. Idag fanns det ingen återvändo, mensen är på G och då är det dags att förbereda sig för Pergotime. Likabra att hämta ut det idag.

20 kartonger fanns det på apoteket, men det upplyste jag henne om att jag verkligen hoppas att jag slipper...

Jag är lite nervös över detta med Pergotime. Kommer min ägglossning snabbare eller senare. Köpte på mig två digitaltester för att ha hemma, för denna cykel vill jag verkligen mäta och veta.

När jag väl var på apoteket så passade jag på att slinka in på Systembolaget. Min dröm att få slippa dricka i midsommar verkar ju inte bli en sanndröm.

Vinkylen har ekat tomt hemma så många veckor nu.

Jag slet tag i mitt egna förstånd och unnade mig 6 flaskor vin som jag valde med omsorg och som jag älskar.

Livet måste liksom gå vidare ändå...

Ikväll är det fredagkväll och vi är barnlediga.

Gott kött är köpt, färskpotatisen som ska rostas med chili vitlök och rosmarin ligger redan i sin olivolja.

Känns som att det blir en kväll jag behöver...

Jag vet att ju hur paff jag blev där den 16 april, när det plötsligt hände - jag var gravid.

Nu är det inte lika kaxigt längre - det där plötsligt händer det känns som ett skämt.

Jag vill så otroligt högt blir gravid.

Det är svårt att inte hoppas fastän man vet att man inte har så stora chanser denna månad. Man stirrar in på de där stickorna och vinklar och har sig, fastän man innerst inne vet att ett positivt test inte ska behöva vinklas för att få fram ett streck som är ljusrött.

Igårkväll kom tårarna även i sängen efter att jag skrivit min klagande blogginlägg.

Det är så få gånger vi pratar om min längtan, så det var skönt att få göra det tillsammans, vi två.

Vem vet, kanske är det Pergo som blir vår lösning?

Dags att ta receptet och bege sig mot apoteket  - för det verkar inte bli något plötsligt händer det, denna månad...

Imorse när jag slog upp ögonen så kändes det helt ok. Vi är klar med perioden på jobbet och det kändes betydligt lugnare att gå dit idag än igår.

Snabbt efter det att jag slagit upp ögonen så drämmer den där känslan till mig igen.

Det är ju idag Bonus har skolavslutning. Visst, det är ingenting jag glömt bort, det står vackert i min agenda och jag har påmint sambon sjuttioelva gånger, så nog visste jag om det.

Planen var att han skulle gå själv, för allas, men främst Bonus bästa - då den ömmande modern helt enkelt inte skulle klara av att se mig där.

Det sved något helt enormt i hjärtat, att vi är här nu, där vi inte kan vara tillsammans som en familj. Vi delar upp oss.

Paniken grep tag i mig, det är ingen film, det är mitt liv. Hur hamnade jag här?

Vad har jag gjort för att förtjäna att någon absolut inte tolererar mig?

Hur kunde jag tro att alla skulle inneha samma typ av social kompetens som mig själv? Hur kunde jag tro att ett sunt förnuft förekom hos oss alla?

Det är min älskade sambos fd sambo, mamma till hans barn och han är inte dum, hur kan det ens komma sig att han har k*ullat något som är såååå urdumt. Ja, jag bad om ursäkt för språket...

Här står vi... låsta positioner.

Det blev så verkligt för mig återigen, hon kommer för alltid att påverka min vardag.

Grunden till detta lades redan igår, då jag ser att hon sitter vid bordet bredvid mitt bord på lunchrestaurangen igår. Eftersom hon inte jobbar i stan, så har jag aldrig räknat med att se henne på stan vid lunchtid.

Men igår så...

Tror ni hon hejade?

Rätt gissat - inget hej.

Jag har sagt det förrut, jag behöver ingen ny vän, eller granne att fika med, men vanligt sunt förnuft och samarbetsförmåga hade inte skadat. Allra främst för hennes barns skull.

Sambon visade upp kort från avslutningen, då jag försiktigt frågat om det var en fin tillställning. Jag kände mig på minerad mark bara av frågan.

Vad ser jag när jag förstorar upp kortet?

Jo, minns ni de där skorna som bara försvann, som var puts väck. De vi köpt och som var tänkta som ett par bra vårsneakers.

De satt på Bonus fina fötter idag.

Mitt i all uppgivenhet kom jag ihåg att jag inte ens får hoppas denna månad, vi sexade inte i ägglossningstider, så tro ingenting fröken.

Hoppet bär mig, men idag blev jag så starkt påmind om att det inte blir till att ens få hoppas.

Var hos företagsläkaren och blev fortsatt sjukskriven på deltid till semestern. Ögonen är så spända på mig och muskeln i ögat har dragit ihop sig av all stress, så att jag börjar se suddigt med flimmer efter några timmar vid dataskärm.

Känns helt rätt att kunna avsluta tidigare om dagarna för att hinna ikapp mig själv.

Idag var en sådan dag, slutade efter tre, bilresan hem var en plåga. Som det grumlade i ögonen. Fick stanna när jag kom förbi stan.

Väl hemma ringer telefonerna på alla håll och kanter. Sambon.

Hör direkt att något hänt.

Mycket riktigt, han har fått en såg i huvudet.

Ilfart, akuten och resten av eftermiddagen och kvällen var ett faktum.

Tårarna har redan sprutat på mig, idag är det en jävla pissdag och värst av allt är att hoppet för denna månad inte finns där.

Dags att ta ut den där Pergon nu...

Jag känner igen smärtan/obehaget och jag gillar det inte. Det strålar, drar sig och har sig. Nu är det tredje dagen med känningar som började en knapp vecka efter ägglossning. Är det mina PCO-stockar som har sig? Borde inte dom ligga i vila förutsatt att jag ägglossat?Bröstvårtorna har varit så där ömma som ajaj i förra veckan och det talar ju för att jag ägglossat.Gillar inte alls strålningen och obehaget...

Jag befinner mig en vecka sedan ägglossning, plus minus, eftersom jag vägrade testa denna månad.

I helgen har jag känt obehag i den nedre magen, den jag kallar tjejmagen.

Det drar och sliter, som om någon kör runt med en trubbig slev där i.

Inga stick eller smärtsamma hugg, men helt klart obehagligt.

Det får mig att fundera, hoppas, önska och be... men också att bli rädd. Det känns inte riktigt bra, det känns ovant och en smärta jag aldrig tidigare känt.

Jag börjar mer och mer att ställa in mig på Pergo-premiär när mensen dyker upp till helgen...

... som skulle innehålla recept på Progesteron.

Istället fanns det ett recept på tre kurer Pergotime.

Ringde upp och frågade, och fick tipset att det blivit fel men att jag kunde ta Pergotime i sommar för starkare ägglossning i sommar, trots att jag ägglossar regelbundet ändå.

Nu vet jag att TF också nämnde det på mitt inledande samtal med honom i mars, men då var Pergotime slutsålt så det var ingen idé.

Sprutor var det han ville rekomendera, men tyckte ändå att vi skulle vänta och göra en riktig utredning istället.

I slutet av detta år så ska vi göra vår utredning om det inte tagit sig till dess.

Upprepade missfall är också en typ av infertilitet.

Så nu, era Pergopinglor vill jag veta om det är någon som hämtat ut Pergo på sista tiden? Är det slutsålt?

Nu vill jag ha mitt Progesteron också...

I torsdags var det dags för afterwork med "tjejerna" - och som alltid kommer tankarna därefter.

Vi ses inte lika ofta nuförtiden, vad det beror på kan man söka i stjärnorna. En anledning är att jag absolut inte har samma prioritering. Jag kan prioritera en kväll med min Kärlek när vi för en gångsskull är ensamma.

Som sagt, i torsdags var det dags, på en uteservering. Samma visa, maten och vinet valdes med omsorg, vintips delas, mat och upplägg, tallrikar, bestick, nya glas - kanske ett nytt tips inför kommande tjejkväll.

För mig var det en viktig del av mitt förra liv med oändligt massa arbeten, ofta efter dessa kvällar så fortsatte jag hemma, med stereon på behaglig musik och spelade, tänkte och slappnade av efter det perfekta vinglaset. Ett stunds andrum från den tillvaro som då bestod av jobb och singelliv. Ganska bekvämt om man tittar i bakspegeln.

Torsdagens middag rev upp så många gamla minnen och fick mig att börja sakna mitt förra liv.

Min vän Stina brukar säga "det är ingen finess att leva med tre ibland fyra pojkar" - och jag förstår henne. Kontrasterna från mitt tidigare liv är milsvida.

Jag vill på inget visa byta singellivet, boendet i stan, yrkeskarriären och de ytliga attributen mot de liv jag lever idag, absolut inte.

Här står jag, med ett nybyggt hus på landet och berusar mig på kärlek och längtan mot en familj.

Egentligen vill jag skriva "egen familj" - längtan mot en egen familj.

Familjeliv har jag här så det står härliga till. Veckobrev, läxor, tvätt, kisskalsonger, barnkalas, korv & bröd, frågor om snippor och snoppar, bokläsning och alla underbara frågor - jag har det, allt det finns.

Jag har alltid trott att jag träffar mannen i mitt liv och att vi njuter av det barnfria livet med resor, uteliv, en herrans massa pengar på vardagslyx och upplevelser, i väntan på det som skulle få oss att bli föräldrar - första gången för oss båda. Samma förutsättningar, samma utgångspunkt, lika nytt, lika spännande, lika magiskt.

Det är en sorg för mig att det inte blir så. Jag har en familj här, men jag saknar det allra viktigaste, min egna familj, min egna dröm...

Idag känns den så himla långt borta faktiskt...

Hur jag än vänder och vrider på det och försöker tröstas av sambons " du får rå om Bonus så länge" så är det absolut ingen tröst i min längtan.

Jag känner mig så ofantligt utanför, hon den där utan barn...

Må hända att jag har valt att se mig själv så, och att jag själv väljer att inte ta det som en tröst, men det är bara att inse att biologin gör sitt här.

Jag längtar efter ett eget barn, mer än någonsin just nu...

Det måste verkligen vara så, kvinnor o män, olika planeter.

Jag älskar min sambo högt och otroligt innerligt, men ibland förstår jag mig helt enkelt inte på det manliga könet och min älskade Sambo i synnerhet.

Idag är det onsdag udda vecka, världen stannar upp för att åter tickas igång på måndag kväll. Är det inte lustigt?!

Inför denna vistelse har vi verkligen pratat om att sätta hårdare regler och vara tydliga för att det där småtjatet ska utebli. Jag upplever ju att jag bara gnäller och förmanar och det mår nog ingen människa bra av. Pojken måste ju tro att han heter nej eftersom det är det vanligaste ordet i detta hem.

Jag blir ju så förvånad och så irriterad på att det verkligen inte sker något resultat av det vi pratar om. Misstänker att det är den där skulden som varje förälder, särskilt separerarade föräldrar har, att gottgöra sina barn som ställer till det.

Idag kom lilleman hem, efter att lekt hos kompis. Då var han hungrig, fastän det varit middag där. Bonus är ju på inget sätt kinkig med maten, och han äter inte dåligt, han äter, han gillar mat och äter med god aptit. Jag har märkt att när han har tråkigt, då äter han. En vana som kanske inte är så bra att stimulera.

Vad tror ni fadern gör när Bonus är hungrig - jo, han tar fram min lunchlåda och värmer mat. Nån tugga tar han, och sedan när det blir mer intressant med något annat, då är det färdigätet.

Jag bara häpnar!!!

Efter matlådematen så plockar han ur fem plastkartonger med färska hallon som jag unnat mig till min fil. Snordyra, som alla färska bär, men jag unnade mig.

Fem kartonger färska hallon ligger nu i Bonus mage.

Givetvis vill jag ju att han ska få äta och vara mätt, men jag blir vansinnig på den känsliga aspekten att jag inte har kontroll på det som sker i mitt hem.

Gnäll gnäll gnäll.

Är det tråkigt så gnäller man.

Är det fel så gnäller man.

Är det äckligt så gnäller man.

Som lite grädde på moset gick jag till sopkorgen och slängde fyra par byxor från Polarn o Pyret som Bonus fått för sig att göra hål i.

Varför då? Jo, för att han ville...

Ojoj vad det där med barnuppfostran är känsligt.

Fadern och sonen hoppar in i sin kokong för några dagar nu.

Vid minsta lilla diskussion av mig så fattar fadern ett beslut - det ska dammsugas. Detta trots att vi har hushållsnäratjänster. Men hans sätt att bemöta en diskussion är att dammsuga och skura golven, jag fattar inte?

Snacka om att fly...

I höst har vi Bonus varannan vecka och herremin Gud där uppe vad jag önskar att jag är gravid då...