Jag blir galen. Jag väntar som en tok på att få receptet på Progesteron hemskickat.

I tisdags skulle A lägga det på lådan efter att tant L satt sin kråka på det.

Än har det inte kommit. Jag hade bifogat ett frankerat kuvert för att det inte skulle vara till besvär.

Men men, vad gör det liksom - vi missade ju ändå ägglossningen med största sannolikhet.

Den där avundsjukan har börjat komma. Istället för ren och skär lycka för andras skull så känner jag mig så där äckligt avundsjuk och riktigt trånande efter att få uppleva det där plusset, utan några blodiga omständigheter.

Jag vill också välja vagn, klaga på att må illa, ha ömma bröst.

Jag vill jag vill... och jag är så redo och klar att jag nästan spricker av längtan.

Idag åkte vi på min begäran till Ikea för att köpa förvaring till Bonus, både kläder och leksaker, då det i dagsläget är otroligt svårjobbat med alla möjliga pryttlar överallt.

Det kan konstateras att mitt behov av ordning & reda inte går hand i hand med låt oss säga... hans 7 åriga kreativitet.

Med facit i hand var det inte det allra smartaste valet att välja Ikea idag.

För det första kände jag mig otroligt ledsen över att vi missade ägglossningen denna månad, en ledsenhet och besvikelse som gjorde så ont.

Jag vill ingenting annat än att få bli gravid - och fram till dess vill jag i allafall få leva på hoppet.

Nu blir det inget hopp denna månad och det fick min värld att bli lite gråare. En strimma vitt hopp vore inte helt fel.

På Ikeas barnavdelning vimlade det av små söta kulor på magar, söta sängar och så puttinuttigt. För första gången kändes det jobbigt, jag satte på mitt fokus och kollade enbart på leksaksförvaring och ignorerade spjälsängarna som stod där, bara ett par meter i från mig.

Avundsjukan kom på besök för första gången... inte smickrande alls.

Kanske hade vi vågat titta om jag nu varit i vecka 11...

Nu, utan att ens känna hopp kändes det riktigt jobbigt.

Om 48 timmar ligger Bonus och sover i sitt nya rum som nu är mer praktiskt.

Blandade känslor. Jag gillar min Bonus, högt och lågt.

Men... jag kan inte komma i från den ensamhet jag känner då han är här.

Jag är så redo för att bli mamma, till mitt barn... så redo så redo!

Långledigheten kom som en stor gåva, så välbehövd. Det gjorde ingenting att vi var barnfria just denna helg faktiskt.

Vi har sjösatt båten och ser fram emot många fina dagar på sjön i sommar. Nästa sommar vill jag sitta där med ett pyre eller en stor mage...

Idag är jag på cd 14 och det borde innebära att ägglossningen är förestående och också den ack så välkommen. Varje dag utan blod eller smärtor är en seger just nu.

Tyvärr måste det vara något stopp hos tant L, för inget progesteronrecept hade kommit med posten trots att jag pratade med sköterskan i tisdags som skulle lägga det på lådan.

Just nu sitter jag ute på vår inglasade altan, dricker ett glas amarone, lyssnar på Spotify, lyssnar på vattnet som rinner bara ett tiotal-meter från huset, ser kvällssolen och sitter mitt emot min allra största Kärlek.

Livet är inte så hemskt ändå...

Lata lediga dagar innebär också en hel del tankar hos mig, som är lagd åt det reflekterande hållet. Jag älskar min Kärlek, där finns inga tvivel men det är en förbannad stor sorg att det inte funkar bättre än så här vad gäller hans barn.

Jag hade en romantisk drömbild om en enda stor lycklig familj.

Tjena...

Närmast är det skolavslutningen som står på agendan. Jag ska inte gå, för Bonus skull. Han blir så orolig när vi är på samma arena.

Pappa ska gå och jag kan inte annat än hoppas att jag snart får uppleva förskoleavslutningar åt ett eget barn... snart...