Imorgon kommer bonus till oss för att ha sina två semesterveckor med sin pappa. Sist han var här var jag nyplussad och kände mig rätt tillfreds med min tillvaro.

Just nu känner jag mig inte alls lika lugn.

Denna längtan gör mig sååå frustrerad...

Det är med mycket blandade känslor jag blickor framåt över sommaren.

Nu blir det båtutflykter, packade kylväskor, simskola, familjeutflykter, släktmiddagar och kalas.

Jättetrevliga saker som jag gillar och jag gillar när vi umgås tillsammans.

Men hur mycket jag än gillar det så känns jag ändå utanför, fastän jag i allra högsta grad är involverad i allt.

Jag har en sambo som vill att jag tar för mig, som vill att jag är där, till skillnad mot för många andra som har män som säger "strunta i det där, det är min son/dotter"

Men faktum kvarstår, jag är barnlös och hur mycket jag än ställer, förbereder, gör den godaste salladen, de vackraste kläderna så är det inte mitt barn.

Jag är inte förälder. Jag kommer aldrig på första plats hos Bonus, jag finns bara om det kniper, i övrigt är jag ingenting annat än fixa & dona-tjejen som ser till att kokong-livet för de två är något bekvämare än om min tillvaro inte existerat.

Jag tror helt ärligt att min upplevelse förstärks just för att längtan till något eget är så stort.

Att se sin älskade sambo längta så otroligt efter sin son, det gör ont.

Frågar mig ofta om det hade känts annorlunda om jag blivit accepterad av hans fd familj?

Svaret är nog JA!

Jag känner ingen konkurrens eller oro för att det liv han lever nu skulle vara bättre eller sämre än det förra livet med familj och fiskpinnar, men jag känner mig otroligt ledsen över att det inte finns någon normal vettig relation oss emellan.

Att behöva bära Bonus frågor och funderingar gör mig ledsen.

Hur länge orkar man vara den ansvarsfulla vuxna och hålla hans hand genom att aldrig nämna något ont om hans mamma, som i ärlighetens namn förpestat det mesta i vårt hem?

Än så länge orkar jag, torkar tårar, funderingar, förklarar, lyssnar, öppnar de stora öronen och låter honom få vara den sjuåring han är med sina funderingar.

Längtan är oändlig just nu som så många andra gånger.

Så här 16 timmar innan han kommer, försöker jag fundera på en taktik att ta mig igenom två hela veckor utan att förgås av ledsenhet och frustration.

Jag hoppas att jag och sambon får någon sorts egen tid, men jag antar att det lär bli minimalt.

Det är ett stort problem för mig.

Jag kan tänka mig att alla föräldrar har någon stund då de kan ha ett normalt samtal med varandra.

Oavsett om det är vid middagsbordet, eller när middagen tillagas, eller när barnet somnat eller innan barnet vaknat, eller medans barnet leker så är det nödvändigt.

Jag pallar inte att prata med en sjuåring HELA TIDEN.

Vi har inte sådana tillfällen.

Jag minns i fjol när jag sambon åkte i väg för att äta en middag på tu man hand på semestern. Bonus var hos farmor och farfar.

In till stan kommer farfar med Bonus som absolut ville till pappa och mig.

Jag minns hur ledsen jag var.

Jag behöver den där tiden för att orka med den jobbiga tillvaron.

Som ni märker så flyger känslorna i väg.

I vardagsrummet sitter sambon och väntar ivrigt på att dagen skall bli till morgondag så att Bonus kommer.

Jag kan inte klandra honom, det är hans son, det mest värdefulla han har.

Jag saknar det mest värdefulla i mitt liv just nu...