Nu har jag gråtit non-stop i en timme.

Orden träffade mig rakt direkt i hjärtat och det känns tillknycklat och platt just nu.

Om en halvtimme kommer Bonus, vi ska direkt åka ut till havets fiskrestaurang och fira min mamma.

Hennes glädje över att Bonus kommer på hennes kalas gick inte att ta miste på.

"När du inte orkar med din sambos barn?"

Orden slår en total knock-out.

Jag bokade simskola, handlat hans favorityoghurt, styrt upp familjeutflykter, köpt nya kläder och en överraskningspresent till honom.

Längtar efter att få krama om honom, hans solkyssta hår som säkert blivit en smula blondare sedan jag såg honom senast. Hans knubbiga händer och hans lilla lilla näsa.

Jag måste verkligen vara så hemsk som tydligen inte orkar med honom...

Fastän jag får höra att jag inte får gå på hans skola för att jag inte är en "riktigt mamma som haft ett barn i magen" och fastän jag får höra att han inte får kalla mig för lådsasmamma för hans mamma, så vet jag att vår kärlek till varandra finns där.

Jag är viktig för honom...

Han delar sina hemligheter med mig och berättar hur mycket han älskar mig men inte får säga det för sin mamma.

Jag håller ihop, jag älskar detta lilla Bonusbarn.

Mina jobbiga känslor och som speglas i denna blogg, handlar om något helt annat än om Bonus, det handlar om att vara barnlös mitt i en familj full av barnliv.

Men jag anser inte jag kommer att bli en sämre mamma för det?

Eller är det så, kommer jag inte att orka med ett eget barn bara för att jag tycker att detta är jobbigt?

Jag vet att vi har ett helvete fram för oss den dagen vi får ett eget barn. Bonus mamma är den av naturen som kommer säga att vi inte älskar honom då, och att han kommer att sättas i andra hand. Just nu njuter hon av att han är minst och jorden ska kretsa kring hans och hennes behov.

Alla sakkunniga inom socialtjänst och andra myndigheter säger att vi inte gör fel som vill välkomna ett nytt liv genom en hyllning till livet - att få bli en familj.

Försök att förstå att detta på inget som helst sätt handlar om Bonus, och mina känslor till honom, de är så stora, varma och innerliga de kan bli. Detta handlar helt fullt om hur jag hanterar den sorg jag upplever efter missfall och med det krossade drömmar om en egen familj. Att inte bara få en biroll i sin egna familj...

För det första NEJ jag är inte avundsjuk på detta lilla barn, det är en helt annan känsla. Och ja, förmodligen lär jag inte klara av/orka med ett eget barn om jag tycker detta underbara lilla barn är jobbigt!!!

Observera att jag inte sagt att jag tycker att Bonus är jobbig, utan jag tycker att det som händer med MIG är jobbigt. Stor stor skillnad...*förbannad och ledsen*

Jag har aldrig och kommer aldrig att klandra min sambo för att han längtar efter sina barn, ALDRIG!!!

Att man känner att det drar i hjärtat kan vara så mycket annat än avundsjuka eller ilska, du har inte tänkt att det kan handla om sorg och förtvivlan över att den dröm som krossats.