Vi närmar oss sista dagarna av semesteromgång nummer 1.

Det har varit simskola, Furuvik, bad och nu ikväll sitter vi på Holiday Club i Åre, ett palats för alla barnfamiljer.

Det gör ont... så in i bängen ont att längta så att hjärtat gör fysikt ont av längtan.

Det är barnvagnar, ammande mödrar, familjepaket, mammor & pappor som ler i kapp med sina solsmekta skatter.

Jag vet jag vet jag vet... vi kommer att hamna där vi också. Jag måste våga tro på det. Ändå finns den där sorgsamma smärtan som påminner mig att ingenting någonting skall tas för givet.

Jag är trött. Det har varit tuffa veckor. Bonus har ett omsorgsbehov som liknar mer en 3 årings än en 7 åring.

Det har också uppkommit information att store sonen verkligen tappat greppet om verkligheten och att Mamman är allt annat än lämplig.

Det skakar om vår familj och min längtan till den där egna familjen får sig också en törn när jag funderar på hur vår tillvaro kommer se ut om några år? Den kommer ju för alltid att inkludera även hans familj.

Och där är det problem.

Jag ville inte ha problem i min längtans familj, jag vill leva på de där rosa molnen.

Det är också dags för mig att tagga ner på egna krav. De egna kraven gör mig vansinnig och stressen som infinner sig för bagateller som när senapen står på fel hylla i kylskåpet eller Bonus badbrallor inte kan hittas.

Den stressen är påtaglig nu och är verkligen en stor punkt jag måste ta tag i.

Testandet är igång.

Molandet är borta och mitt hopp lika så.

Varför ger man alltid upp så fort? Det måste vara ett sätt att skydda sig själv, hellre förekomma än att förekommas.

Jag tappar helt modet när testen visar negativt på BIM - 7, fastän jag förra gången testade plus först efter BIM.

Hur dum får man vara som utsätter sig får denna plåga...