Jag är ett vrak.

Hela dagen idag har jag legat i sängen, försökt lyssna på radio men istället somnat.

Inte blev det bättre av att det blev meningsskiljaktigheter i morse.

Bråk är fel, för det gör vi sällan eller aldrig, men vi tycker olika - när det gäller barnuppfostran och det är en känslig punkt - mest för mig.

Jag har skrivit det förrut, men det tål att upprepas. Jag har en sambo som verkligen bjuder in, som vill att jag är delaktig som verkligen vill få oss att känna som familj.

Han mår bäst när Bonus sitter och pussar mig och mår allra bäst när vi går hand i hand med Bonus emellan oss.

Jag avgudar honom för det, all cred.

MEN... jag har problem med det.

Varför?

I psykoterapin har vi kommit fram till att det beror på mina egna erfarenhet.

Jag har vuxit upp med en mamma den större delen av mitt liv. När jag var kring 8 års åldern träffade hon sin nuvarandra sambo. Min värld slogs i spillror.
Han hade inga barn och ännu mindre känsla och taktik.

Han tog min mamma i från mig.

Jag fick aldrig vara ensam med min mamma.

Om jag satt i knäet med henne så fick han sitta efter mig.

Vi fick dela min mamma.

Det var hemskt.

Min trygghet togs i från mig.

Jag är livrädd att Bonus uppfattar mig så.

Fastän jag fått försäkrat från kunniga inom området att jag aldrig kommer att bli så, så finns ändå rädslan.

Jag är noga med att aldrig ta i från hans pappa.

Jag uppmuntrar till egentid dem emellan, något ni förstår att jag aldrig fick med min mamma.

Jag tar aldrig i hans pappa mer än nödvändigt.

Och där har vi problem.

Problem som blivit större under semestern och som det nu är dags för fadern att fundera hur vi går vidare med.

Så fort jag rör min Kärlek när Bonus är med så uppstår vansinniga vredesutbrott.

Leksaker flyger, eller så biter han sönder något så hårt att tandköttet blöder.

I veckan rev han sönder ett täcke när Kärleken lade sin hand på mig.

Vad betyder det? Hur kan vi stötta honom i det?

Vi är noga med att alltid pussa på honom också, de få gånger jag ber om en puss.

Här kommer också min rädsla in, vad gör jag för fel?

Idag hämtade jag också ut nästa omgång Pergo. Slängde in den i väskan under stora tårhav.

Jävla skit!

Jag proppar i mig hormoner på hormoner och gör allt för att min dröm ska bli sann, men jag känner mig ensam i det.

Inte en fråga om vad jag äter för något.

Ingenting.

I dag kom orden från mig, att min längtan till barn är så otroligt stark att jag tror att den är starkare än vår kärlek.

Det gör mig så ledsen att vi inte får till sexet i sommar.

Med sex menar jag inte bara barnallstring, utan också att tanka den närhet jag behöver.

Jag vill att vi ska vara två i denna resa...

Naturligtvis förstår jag att han finns där, på sitt sätt, men jag tror mycket på det jag en gång läste i en bok som betonar att bekräftelse måste ges på det sätt som mottagaren önskar för att det ska bli bekräftelse.

För mig handlar bekräftelse att fråga och vara lite engagerad, följa med på läkarbesöken, skapa en plan.

En riktig skitdag på många sätt, nu kan det inte bli sämre.

I morgon åker Bonus hem.

Det lilla solblekta knyttet med de långa ögonfransarna, platta fossingarna och lilla trubbiga näsan kommer att saknas...