minlangtan

Alla inlägg under juli 2011

Av minlangtan - 20 juli 2011 20:00

Vi närmar oss sista dagarna av semesteromgång nummer 1.

Det har varit simskola, Furuvik, bad och nu ikväll sitter vi på Holiday Club i Åre, ett palats för alla barnfamiljer.


Det gör ont... så in i bängen ont att längta så att hjärtat gör fysikt ont av längtan.

Det är barnvagnar, ammande mödrar, familjepaket, mammor & pappor som ler i kapp med sina solsmekta skatter.


Jag vet jag vet jag vet... vi kommer att hamna där vi också. Jag måste våga tro på det. Ändå finns den där sorgsamma smärtan som påminner mig att ingenting någonting skall tas för givet.


Jag är trött. Det har varit tuffa veckor. Bonus har ett omsorgsbehov som liknar mer en 3 årings än en 7 åring.

Det har också uppkommit information att store sonen verkligen tappat greppet om verkligheten och att Mamman är allt annat än lämplig.

Det skakar om vår familj och min längtan till den där egna familjen får sig också en törn när jag funderar på hur vår tillvaro kommer se ut om några år? Den kommer ju för alltid att inkludera även hans familj.

Och där är det problem.

Jag ville inte ha problem i min längtans familj, jag vill leva på de där rosa molnen.


Det är också dags för mig att tagga ner på egna krav. De egna kraven gör mig vansinnig och stressen som infinner sig för bagateller som när senapen står på fel hylla i kylskåpet eller Bonus badbrallor inte kan hittas.

Den stressen är påtaglig nu och är verkligen en stor punkt jag måste ta tag i.



Av minlangtan - 20 juli 2011 08:55

Testandet är igång.

Molandet är borta och mitt hopp lika så.

Varför ger man alltid upp så fort? Det måste vara ett sätt att skydda sig själv, hellre förekomma än att förekommas.

Jag tappar helt modet när testen visar negativt på BIM - 7, fastän jag förra gången testade plus först efter BIM.

Hur dum får man vara som utsätter sig får denna plåga...

Av minlangtan - 17 juli 2011 17:40

Obehaget i livmodertrakten är identisk med det obehaget jag kände förra månaden, som jag då tidigare aldrig hade upplevt tidigare.

Det gör att det är svårt att inte våga hoppas...


När jag går tillbaka och läser bloggen från förra månaden så ser jag att vi hade samma problem då, dvs sambon fick helt sonika inte till det på dagen då det var som viktigast. Jag gav upp allt hopp.

Och hur gick det då... hur bra som helst om man nu kan säga att en graviditet som leder till missfall är bra.

Men jag blev gravid.

Vi befinner oss där nu också, samma situation.

Dagen efter glad gubbe gick det bara inte.

Glad gubbe-dagen gick det, och dagen innan det, men även förmiddagen efter den misslyckade dagen efter glada gubben-dagen.

Om man förespråkar sex varannan dag, då har vi marginaler.


Det moler, det dras, ofta på kvällarna. Bröstvårtorna gör ajaj, som alltid efter ägglossning. Förra månaden försvann aldrig det där ajaj:et riktigt, det övergick till att ömma på hela bröstet.


Som sagt, det är svårt att inte hoppas.

Och i samma ögonblick tanken tänks, så kommer också rädslan och frågan utan svar, hur tar jag mig upp igen?


Av minlangtan - 14 juli 2011 21:38

Glada gubben på den fina rosa/vita hållaren riktigt lyser av glädje när den dyker upp.

Glädjen kändes verkligen i kroppen...

Tyvärr gör inte den glada gubben vårt hem särskilt glatt och i natt har jag varit vaken liggandes med tårarna sprutande och hemska hemska tankar.

Att det ska vara så svårt?!

Min längtan gör mig galen...

 

Jag har frågat min sambo om han vill att jag ska berätta när jag har ägglossning eller inte. De tidigare månaderna har jag inte använt äl-test ( riktigt bra så här i efterhand) men denna månad kände jag att jag ville ha koll på kroppen.

Joodå, han ville veta.

Jag berättade.

Det låste sig för honom.

Allt blev så dåligt det kunde bli.

Han förtvivlad

Jag sårad, uppgiven och paniken grep tag om mig.


Detta behövde vi inte alls. Han resonerade säkerligen som alla män, men jag resonerar inte som alla kvinnor när det händer.

Mina tankar gick direkt till Storkkliniken i Danmark för att ta saken i egna händer.

Hur funkar man egentligen?

 

Natten har nu övergått i dag och Bonus har varit hos en kompis och lekt idag.

Vi gjorde det enda rätta efter en natt full av tårar och bedrövelser.

Låg nära nära i sängen, tog på varandra, grät, klappade om varandra.

Sen hände det, utan några som helst tankar på att skapa ett längtansbarn.

Vi hade det bästa sexet på evigheter... WOW!

Och igen...

Underbart...

Vi somnade och när klockan var 16.45 vaknade vi upp nakna, tätt inslutna i varandra i den jättelika sängen och bara log...



Av minlangtan - 12 juli 2011 21:33

I dag var det glad gubbe på testet, på dagen 14 dagar sedan missfallet.

Aldrig tidigare har jag fått min ägglossning på dag 14.

Även om kroppen behöver få vila efter missfallet så var det ändå en trygghet i sig, att kroppen är på g vad gäller ägglossning i allafall.


Tack för alla era fina kommentarer gällande mitt förra inlägg. Jag ska suga på karamellen ett tag innan jag bestämmer mig om jag tänker skriva mer om Bonus och mina känslor kring att bo mitt upp i en barnfamilj men själv vara så barnlös att smärtan tränger upp över halsen på mig.

Funderar en smula och återkommer...

Av minlangtan - 10 juli 2011 15:17

Nu har jag gråtit non-stop i en timme.

Orden träffade mig rakt direkt i hjärtat och det känns tillknycklat och platt just nu.

Om en halvtimme kommer Bonus, vi ska direkt åka ut till havets fiskrestaurang och fira min mamma.

Hennes glädje över att Bonus kommer på hennes kalas gick inte att ta miste på.


"När du inte orkar med din sambos barn?"

Orden slår en total knock-out.

Jag bokade simskola, handlat hans favorityoghurt, styrt upp familjeutflykter, köpt nya kläder och en överraskningspresent till honom.

Längtar efter att få krama om honom, hans solkyssta hår som säkert blivit en smula blondare sedan jag såg honom senast. Hans knubbiga händer och hans lilla lilla näsa.

Jag måste verkligen vara så hemsk som tydligen inte orkar med honom...


Fastän jag får höra att jag inte får gå på hans skola för att jag inte är en "riktigt mamma som haft ett barn i magen" och fastän jag får höra att han inte får kalla mig för lådsasmamma för hans mamma, så vet jag att vår kärlek till varandra finns där.

Jag är viktig för honom...

Han delar sina hemligheter med mig och berättar hur mycket han älskar mig men inte får säga det för sin mamma.

Jag håller ihop, jag älskar detta lilla Bonusbarn.


Mina jobbiga känslor och som speglas i denna blogg, handlar om något helt annat än om Bonus, det handlar om att vara barnlös mitt i en familj full av barnliv.

Men jag anser inte jag kommer att bli en sämre mamma för det?

Eller är det så, kommer jag inte att orka med ett eget barn bara för att jag tycker att detta är jobbigt?

 

Jag vet att vi har ett helvete fram för oss den dagen vi får ett eget barn. Bonus mamma är den av naturen som kommer säga att vi inte älskar honom då, och att han kommer att sättas i andra hand. Just nu njuter hon av att han är minst och jorden ska kretsa kring hans och hennes behov.

Alla sakkunniga inom socialtjänst och andra myndigheter säger att vi inte gör fel som vill välkomna ett nytt liv genom en hyllning till livet - att få bli en familj.


Försök att förstå att detta på inget som helst sätt handlar om Bonus, och mina känslor till honom, de är så stora, varma och innerliga de kan bli. Detta handlar helt fullt om hur jag hanterar den sorg jag upplever efter missfall och med det krossade drömmar om en egen familj. Att inte bara få en biroll i sin egna familj...



Av minlangtan - 10 juli 2011 14:14

För det första NEJ jag är inte avundsjuk på detta lilla barn, det är en helt annan känsla. Och ja, förmodligen lär jag inte klara av/orka med ett eget barn om jag tycker detta underbara lilla barn är jobbigt!!!


Observera att jag inte sagt att jag tycker att Bonus är jobbig, utan jag tycker att det som händer med MIG är jobbigt. Stor stor skillnad...*förbannad och ledsen*


Jag har aldrig och kommer aldrig att klandra min sambo för att han längtar efter sina barn, ALDRIG!!!


Att man känner att det drar i hjärtat kan vara så mycket annat än avundsjuka eller ilska, du har inte tänkt att det kan handla om sorg och förtvivlan över att den dröm som krossats.

Av minlangtan - 9 juli 2011 21:30

Imorgon kommer bonus till oss för att ha sina två semesterveckor med sin pappa. Sist han var här var jag nyplussad och kände mig rätt tillfreds med min tillvaro.

Just nu känner jag mig inte alls lika lugn.

Denna längtan gör mig sååå frustrerad...


Det är med mycket blandade känslor jag blickor framåt över sommaren.

Nu blir det båtutflykter, packade kylväskor, simskola, familjeutflykter, släktmiddagar och kalas.

Jättetrevliga saker som jag gillar och jag gillar när vi umgås tillsammans.

Men hur mycket jag än gillar det så känns jag ändå utanför, fastän jag i allra högsta grad är involverad i allt.

Jag har en sambo som vill att jag tar för mig, som vill att jag är där, till skillnad mot för många andra som har män som säger "strunta i det där, det är min son/dotter"

Men faktum kvarstår, jag är barnlös och hur mycket jag än ställer, förbereder, gör den godaste salladen, de vackraste kläderna så är det inte mitt barn.

Jag är inte förälder. Jag kommer aldrig på första plats hos Bonus, jag finns bara om det kniper, i övrigt är jag ingenting annat än fixa & dona-tjejen som ser till att kokong-livet för de två är något bekvämare än om min tillvaro inte existerat.


Jag tror helt ärligt att min upplevelse förstärks just för att längtan till något eget är så stort.

Att se sin älskade sambo längta så otroligt efter sin son, det gör ont.

Frågar mig ofta om det hade känts annorlunda om jag blivit accepterad av hans fd familj?

Svaret är nog JA!

Jag känner ingen konkurrens eller oro för att det liv han lever nu skulle vara bättre eller sämre än det förra livet med familj och fiskpinnar, men jag känner mig otroligt ledsen över att det inte finns någon normal vettig relation oss emellan.

Att behöva bära Bonus frågor och funderingar gör mig ledsen.

Hur länge orkar man vara den ansvarsfulla vuxna och hålla hans hand genom att aldrig nämna något ont om hans mamma, som i ärlighetens namn förpestat det mesta i vårt hem?

Än så länge orkar jag, torkar tårar, funderingar, förklarar, lyssnar, öppnar de stora öronen och låter honom få vara den sjuåring han är med sina funderingar.


Längtan är oändlig just nu som så många andra gånger.

Så här 16 timmar innan han kommer, försöker jag fundera på en taktik att ta mig igenom två hela veckor utan att förgås av ledsenhet och frustration.

Jag hoppas att jag och sambon får någon sorts egen tid, men jag antar att det lär bli minimalt.

Det är ett stort problem för mig.

Jag kan tänka mig att alla föräldrar har någon stund då de kan ha ett normalt samtal med varandra.

Oavsett om det är vid middagsbordet, eller när middagen tillagas, eller när barnet somnat eller innan barnet vaknat, eller medans barnet leker så är det nödvändigt.

Jag pallar inte att prata med en sjuåring HELA TIDEN.

Vi har inte sådana tillfällen.

Jag minns i fjol när jag sambon åkte i väg för att äta en middag på tu man hand på semestern. Bonus var hos farmor och farfar.

In till stan kommer farfar med Bonus som absolut ville till pappa och mig.

Jag minns hur ledsen jag var.

Jag behöver den där tiden för att orka med den jobbiga tillvaron.


Som ni märker så flyger känslorna i väg.

I vardagsrummet sitter sambon och väntar ivrigt på att dagen skall bli till morgondag så att Bonus kommer.

Jag kan inte klandra honom, det är hans son, det mest värdefulla han har.

Jag saknar det mest värdefulla i mitt liv just nu...

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27
28
29
30
31
<<< Juli 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards