Vi är i landet där allt är smidigt vad gäller sömnad. Mammas bästa kompis här nere är skräddare. Vi har alltid med oss byxor som ska sys om, gardiner som ska läggas upp och annat av praktiskt värde.

Mitt finaste lakan gick sönder i vintras. Ett svart/vitt i superkvalitet av Hästens. Det sved rejält i plånboken när det gick sönder, men jag lade det i påsen som skall med till Landet.

Det blev en jättefin sittkudde till den hallpall som Ikea försett med vitt överdrag. På landet med två herrar, fungerar inte vitt.

Då slog tanken mig, jag tar med mig lakandet och låter det bli ett nytt fodral.

Idag blev det klart, superfint.

Det blev mycket över... hon frågar om jag behöver någonting annat av det lakanet.

Önskar att jag kunde säga; ja, ett stycke bebislakan och en kudde.

Det får bli en annan gång...

Jag längtar så förbaskat...

Höger äggstock, en dominant blåsa på 12,4 mm

Vänster äggstock, en dominant blåsa på 10,6 mm

Massor av andra blåsor på båda stockarna som läkaren vill ha koll på.

En tråkig biverkan av Pergon, är en tunn slemhinna på 4,6 mm.

Återbesök på lördag innan hemfärd.

VILKEN KLINIK, jag säger då det.

Mitt besök berörde mig på många olika sätt, men för att spinna vidare på detta med rötter så är det kännbart att vi befinner oss i ett land där fler är som jag än som jag ibland känner i mitt egna hemland.

Jag lär säkerligen återkomma om hur besöket gick till, men idag nöjer jag mig med att konstatera att vi inte är/blir det där paret jag bevittnade så många av på kliniken idag.

En man, en kvinna, hand i hand till sitt livs viktigaste besök.

Äggplock, en man går ut och köper en blomma till sin kvinna som ligger där och pustar ut.

Håller i hennes plastmugg med vatten och bär hennes väska.

Han håller henne om ryggslutet och det signalerar så tydligt att dom är två i den resan som just där och då tog sin början...

Känslor kanske inte går att förmedla i ord, men ikväll är jag (återigen) ledsen.

Vi hade kommit överens om att jag önskar att han frågar, engagerar sig, finns med, vill veta...

Inte en enda fråga om hur det gick idag och vad de olika värdena betyder.

Istället öppnar jag, tar fram ultraljudsbilderna och visar.

När reaktionen uteblir känns det än värre...

Inte blev det bättre med att mamma konstaterade att jag lider av PMS inför alla på middagsbordet idag.

Hon satt med mig hos gyn, hon vet att jag inte ska ha mens. Hon vet att PMS har man innan mens, hon vet att biverkan på dessa Pergo är humörsvängningar.

Alla skrattade, själv bet jag ihop och längtade till dess att biomörkret kom över mig.

Två timmar i bäcksvart biosalong passade toppen idag.

Att handen uteblev på strandpromenaden hemåt var bara väntat...

Svaret; jag trodde inte att du ville.

Om ni bara visste vad jag önskar att någon drar mig nu, att någon finns där för mig, muntrar upp, ser mig och gör något litet för mig...

FAN!