Imorgon styr vi mot Sverige igen.

Det har varit en härlig resa på så många olika sätt.

Jag har kommit närmare mina rötter och dessutom fått välbehövlig tid på tu man hand med Kärleken.

När vi går där hand i hand på strandpromenaden kan jag sakna känslan att vi inte har det så oftare, att vara barnlös i praktiken också, inte bara i hjärtat.

Innan färden mot Sverige så har jag återbesökstid på kliniken.

Det ska bli spännade att se vad som hänt med mina ägg.

Jag har i allafall tagit ett beslut vad gäller Pergon. Detta var min sista kur.

Jag mår verkligen dåligt av dessa.

Jag får ett humör som i bipacksedeln benäms med "humörsvängningar" jo, jag tackar jag.

Dessutom är livmoderslemhinnan i tunnaste laget.

Slemhinnan i slidan verkar också fått sig en touch av vallningarna, för jag spricker på en gång vi har sex. Kul kul... jag har inte alls de problemen annars.

Finnig, svettig, irriterad och svider upp sprickor.

Roligare kan man ha det...

Ser fram emot besöket på kliniken imorgon. Nu vet jag ju hur det funkar här och behöver inte vara lika nervös, för det var verkligen jättefint och vi pratade samma språk. Fick en kommentar om att jag verkade vara insatt, jo - det måste man ändå vara i denna sits. Har man haft en läkare som hävdar att allt hcg under 100 är "rester från ägglossningen" så måste man vara mer påläst själv.

Jag vill även tacka från de djupaste av hjärtat till er trogna kommentatörer, det betyder massor för mig...