Jag kan inte riktigt skriva under på att jag blivit missunnsam och ledsen när jag sett andra gravida eller små bebisar som det för övrigt kryllat av i sommar.

MEN... håller jag på att närma mig det stadiet där missunnsamheten kommer och knackar på, där ledsenheten tar över min egna glädje över att vi faktiskt tillsammans tagit ett beslut att bli föräldrar tillsammans?

Idag kom min medarbetare tillbaka som varit på föräldraledighet efter att fått en liten dotter i somras. Jag var den som gratulerade och köpte present.

Imorgon kommer även dottern på besök på fikat!

Det känns i hjärtat.

Det skulle ju varit vi!

Jag vill också!

... så himlens hårt och mycket.

Efter mitt andra missfall kändes det faktiskt inte så himlens långt borta, det kändes nåbart. Nästa år är det jag som kanske får mixa semestern med föräldraledighet, det kanske är jag som får lägga in ett långt autosvar på mailen och strunta i veckor - bara vara ledig.

Nu...känns det faktiskt inte så himlens nåbart längre. Det tredje missfallet tog bort lite av den lilla lilla känsla att snart, snart är det vår tur.

Imorse började Bonus 1:a klass. Nya kläder var framlagda, den nya ryggsäcken packade och den nya ryggsäcken stod på första parkett. Allt uppmärkt.

Jag pussade honom lycka till innan jag åkte till jobbet imorse.

Hans pappa ska sitta bakom hans stol idag, tillsammans med hans mamma.

Förr brydde jag mig inte.

Nu bryr jag mig, för jag önskar av hela jorden att det var vi, tillsammans med vårt barn, som mamma och pappa - som en familj.

Det tåras i mina ögon när jag skriver detta.

Idag tvingade jag mig själv att ta nytag med Metforminet, det ska bara gå - vi måste bli en familj, måste...

 

WildaMathilda

22 augusti 2011 10:44

Jag hoppas fortfarande för din skull. Bara så du vet!
Kom att tänka på en sak, har de gjort någon utredning på dig med anledning av missfallen? Det är ganska vanligt att man får blodförtunnande medel efter missfall (typ Framin, Trombyl eller liknande) och det kanske är något för dig att prova?
Bara en tanke, som sagt.

KRAMAR till dig

http://ivfdagar.blogspot.com

minlangtan

22 augusti 2011 10:45

Jag ska på kontroll den 15:e och då är planen att jag ska utredas. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det.
Tänk om det är något fel?

Tack för din omtanke, den värmer!
KRAM!

 

Hedda

23 augusti 2011 22:16

Ja, den där längtan och sorgen kommer förr eller senare, om det tar lång tid att få barn. Och den färgas väl personligt av just den speciella individens omständigheter och historia... Vad som är kärnan i det ledsna kan variera tror jag. Men nån gång under processens gång dyker nog ofta avundsjukan upp. Min terapeut säger att avundsjuka också kan vara en positiv kraft, något som får oss att sträva mot det som vi längtar efter i livet. Jag har nog en bit kvar innan jag till fullo kan dela det perspektivet. ;)

http://heddasdagbok.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

En spontan graviditet, en lycka, en till pusselbit, en komplett familj med två små barn. Älskade lillebror med den mest stolta lilla storasyster som finns... Livet, du gav mig detta. Tack! ...

Så var hon här, vår älskade dotter. Vi lämnades att mysa som det står i journalen. Jag fick sys 4 ytliga stygn och häpnar fortfarande att det bara blev den skadan. Ingen läkare behövde vara inblandad i vår förlossning, och det var en stor seger för m...

Vi befinner oss nu alltså på sal 4 på förlossningen - och vi ska äntligen bli föräldrar. Det är 48 timmar sedan vi kom in för igångsättning. Timmarna jag slumrat till kan räknas på ena handen, jag är trött, lycklig men också trygg. Klockan är strax...

Efter lunch på måndagen fick jag min första dos Cytotec. Man kunde få 8 doser/dygn och varje dos övervakades av en CTG-mätning och man fick en dos varannan timme. Däremellan var vi fria att göra vad vi ville. Eftersom dosen startades på eftermiddagen...

I vecka 41+1 hade jag en tid för igångsättning då hon inte visade några som helst tecken på att vilja komma ut själv och i vårt landsting är det 41+0 som gäller för IVF-bebisar. Vi var riktigt redo och väskorna stod nere i bilen och väntade medan vi ...