Två nätter på raken har jag sovit på soffan i vardagsrummet, det har känts bäst.

Vi har inte bråkat och vi är inte ovänner, men jag har tappat mig själv i hela denna längtan som krossar mitt inre bit för bit.

"Fokusera på det vi har, det vackra vi gör och har, det är vi nu"... säger Kärleken för att muntra upp när hela veckan kretsat kring spillrorna av hans förra liv.

"Ja, men vi kan ju för fan inte ens klara av att ha sex när det behövs, du tar inte på mig, du delar inga framtidsdrömmar med mig, du är för trött för att ha sex när det så väl behövs - DÅ är det så in i helvete less att tänka på det så kallade vackra vi har..." ... är jag snabb med att svara...

Jag plågas så av känslan över att det helt enkelt inte hafts ork att sexa denna ägglossning.

Vem har slukat denna ork?

Bonus så klart... underbara älskade Bonus.

Jag avskyr att spillrorna från hans familj förstår min enda dröm jag har - att få bli mamma.

Jag känner redan hat så bra som det är, varför spä på med ännu mera hat?

Bekräftelsebehovet är på max. Ta på mig, älska mig, ta hand om mig, tänk på mig, vidrör mig, förför mig. Säg inte bara att du älskar mig, visa mig det också...

I lördags nådde vi botten. Efter ett misslyckat försök så ramlade vardagen ihop.

Jag stannade hemma från den planerade släktmiddagen. Bonus fick åka själv med sin pappa.

Jag grät och skrek till Le Marc under täcket.

Samlade mig samman och tog en dusch, tog på mig min svarta klänning och satte mig i bilen.

En timme senare var jag framme och möttes av den vackraste kyssen och den varma och mjuka kropp som kom mot mig.

Händer på mina lår, en klapp, en hand mot min, leenden.

Vad gör denna längtan med mig?