Att man hämtar kraft och styrka i sin relation med den man älskar är ju ingen världsnyhet direkt.

I den rosaröda värld jag trodde att jag levde i, var det en utopi - att få leva nära nära, tanka mycket kärlek och energi.

Idag vet jag bättre. Jag vet att jag behöver annat för att också må bra. Att inse det för ett år sedan var en tung upptäckt. Då hade vi levt upp i varandra i ett år, bara vi och vårt hus med det där tomma rummet som kallas för mitt "finrum" av Bonus.

Om han bara visste vad jag önskar att det ska bli stökigt och fullt av leksaker pronto.

Vi var ett med varandra och kärleken började bottna i en djup vänskap.

Mina vänner, mina sena vinkvällar, praliner, filmtittande, shoppande, spaande, tränande och planlösa stunder hade lagts på hyllan - med stor glädje, trodde jag då.

Under terapin kom det fram, jag saknar det, jag mådde bra av det, men det gick helt enkelt inte att få ihop med det liv jag började leva då.

Idag har jag tagit ett steg mot att återuppta delar av det liv som fyllde på.

Livet som Bonusmamma blev rejält mycket svårare än jag trodde och idag kan jag bara skratta åt mig själv som trodde att bara den där familjen fanns där, så skulle allt bli så plättlätt.

Jo, tjena...

I början var det svårt för mig att känna mig lycklig när jag lämnade hemmet för en kväll på tu man hand med tjejerna. Jag kände mig som en svikare, som lämnade det som skulle vara mig allra närmast.

Idag njuter jag av vetskapen att det är då jag fyller på energi och orkar ta i tu med alla påminnelser av längtan till det där egna, som rymmer varje hörn här hemma...

Kanske är det också detta som gör att jag igår höll igen truten när svärmor och svärfar frågade hur det gick för store sonen på nya skolan.

Ikväll är det föräldramöte i åk 1. Mor & far ska "pyssla i föräldrapar" som det så vackert stod på inbjudan som jag fick påminna om att bli ifylld och återlämnad till fröken...

Jag ska träna och fylla på den energi som gick förlorad när min försiktiga önskan om att få närvara igonerades, av rädsla eller av någonting annat?

Johanna, du har ingen blogg jag kan kommentera på, men jag vill bara säga innerligt tack för dina fina ord här på bloggen.

Det gav mig verkligen en "kick" att veta att man inte är ensam och att det finns andra därute som vet exakt vad man upplever.

Tack!