Ligger kvar i sängen. Kärleken kom hem. Skriker, gråter men älskar oändligt högt. Jag har tappat mig själv och vi har tappat oss.Hur kunde det bli så här?

Klockan har passerat midnatt med råge. Hemmet är tyst och mörkt. Sambon sover, jag stängde till sovrumsdörren när jag gick ut i köket och satte på lite te.

Det känns igen, den iskalla stämningen i sovrummet. Det som får vår annars så starka kärlek att bli bräcklig och frostig.

Varför bloggar jag om så privata saker som vårt sexliv?

Jo, denna blogg är anonym. Endast ett fåtal riktiga vänner har min adress, och med dessa skulle jag ändå prata dessa bekymmer med. En annan aspekt är att det är en längtan-till-barn-blogg, och vi alla har på något sätt, stort eller litet, touchat de funderingar jag har.

Barn kommer till genom att ägg och spermie möts, och oavsett var det befruktats så tror jag att många kan känna igen sig i konstaterandet att sexlivet inte riktigt blev som man önskat.

... så även jag.

Vi kan inte göra barn, det går inte.

Paniken griper tag i mig när jag inser det. För att jag ska bli gravid, måste vi ha sex. Sexet funkar inte. Punkt.

Typ...

Efter att ägglossningstestet visar full stegring så borde jag ligga i sovrummet med det heligaste i mig.

Jag sitter här, med en kopp te och mina tårar, och frågan som ekar i mitt inre; vad ska jag göra för att få rätsida på detta?

Vi älskar varandra otroligt mycket, vi har ett bra förhållande, vi har däremot inte fått vår rosenskimrande början på förhållandet som många andra fick. Jag trodde att det var en fördel för oss, att få hoppa in i verkligheten med en gång.

Barn och umgänge, tvister och processer, sjukdom och oro...

Vår kärlek är stark. Det pirrar fortfarande till hos mig när jag hör bilen på uppfarten, jag försöker vårda och underhålla - att inte ta för givet.

Som det säkert framgått på bloggen, så kommer min Kärlek från ett helt annat slags förhållande än det vi har.

Noll passion och noll sex.  ( ja, men två ungar fick dom till i allafall )

Jag älskar passion och har stor aptit på sex.

Vi har inte riktigt mötts här, och inte blev det bättre av att vi bestämde oss för att öppna bebisfabriken. Snarare var det då problemen började...

Allt i mitt liv kretsar kring min längtan. Så fel, så fel... men så sant så sant.

Hade jag haft två barn hade jag säkerligen inte varit lika uppslukad av min längtan, det inbillar jag mig i allafall utan att ha belägg för det.

Jag kan bli väckt på natten och veta vilken cykeldag jag befinner mig i, jag har koll på det mesta.

Jag är kvinna, det är hos mig det sker.

Min man är man, och i min värld är vi två på resan.

Jag läser era bloggar, om män som följer med på undersökningar och provtagningar, muntrar upp med blommor, frågar och finns där.

Det är med sorg jag skriver att det inte är så hos oss.

Absolut inte pga ointresse eller ovilja, den saken har vi rett ut - utan av oförmåga tydligen. Jag köper inte riktigt den förklaringen... men men.

Jag önskar att han frågade, ville veta, kanske tog ett steg till att kolla i den där boken som ligger på sängbordet för att kanske kunna lära sig och förstå vår värld bättre, kanske lära sig hur en ägglossning fungerar.

"Om man bara slappnar av så ska du se att det kommer när du minst anar det"

Jo, jävlar jo.

Hur ska det gå?

Ikväll sa jag ingenting om att jag har ägglossning. Jag hade det iofs på känn redan igår då jag märkte att flytningarna ändrat karaktär. Taktiken var att ingenting säga, eftersom jag vet hur det går om jag säger att det är nu det gäller.

Igår var karln i huset trött, men jag tänkte att en god natts sömn ger susen.

Imorse gjorde jag försök. Gick inte alls. Totalt noll intresse fastän jag skämtade om det. Jag sa ingenting eller visade heller inte att det verkligen är viktigt för mig.

Idag har jag skämtat och försökt att avdramatisera det hela. Bitit mig i tungan för att inte säga att jag har ägglossning, för du brukar det låsa sig totalt för honom och besvikelsen blir ett faktum, ett smärtsamt sånt.

Jag fick min njutning ikväll, men jag ville ha honom, jag ville helt enkelt ha spermierna, så brutalt var det.

Han var trött och hade ont i kroppen, så det blev en bekväm variant.

Jäklar i mig vad min njutning satt hårt inne när jag insåg att jag inte skulle få honom, men jag trodde att detta kanske bara var den mysa uppvärmningen.

Så fel jag hade...

Jag låg med fullt stegrande ägglossningstest och sambon var trött.

Jag gick ut till badrummet, knep i hop mina tårar, sköljde ansiktet med iskallt vatten, bet ihop.

Det gick inte att dölja mitt snörvlande och känslan.

Han frågade, jag berättade att jag hade ägglossning.

Han blev arg, besviken och kände sig värdelös.

Jag gick till soffan.

Där är vi nu.

Hur jag än gör så blir det fel.

Berättar jag att jag har ägglossning, då låser det sig.

Berättar jag inte men fortfarande proxar på att jag vill ha sex, då gör man en bekväm variant som inkluderar att bara ge lite njutning.

Jag kan bli ledsen för stunden, att hoppet återigen tagits i från mig.

Men jag kan också bli ledsen för framtiden.

Jag vet att TF´s nästa plan är att erbjuda sprutor. Då har vi verkligen klockan emot oss, då kan vi prata om att exakt veta när ägglossningen sker.

Nu kan vi välja genom att testa med ägglossningstester eller inte.

Då kommer en spruta sättas i magen och ägget lossar.

Jag tror inte att vårt förhållande pallar det.

DET mina vänner, är nog den största sorgen.

Om en vecka är det läkarbesök. En missfallsutredning skall dras igång.

Eftersom jag har pco och det har pratats om stimulering förr, så vet jag att det kommer att erbjudas.

Jag vet inte hur jag ställer mig till det efter den insikt som kom till mig ikväll...