Nä, nu har jag haft för mycket tid och energi till att googla TSH-värdet.

Jag förstår att det ska tas om.

Det ligger för högt.

En tiondel ovanför det som är normalvärdet är väl ingenting tänkte jag...

... till att jag läste mer.

Där spökar celldelningen och missfallsrisken är markant.

Tack nu vet jag eller nåt...

Detta med Bonusbarn har jag bloggat om, men medvetet valt att "tona ner" något i bloggen eftersom jag tyvärr fått en hel del negativa kommentarer och förfrågningar om min sambo läser och andra trista kommentarer som fick mig att helt enkelt göra det enkelt för mig, tona ner antal ord om mina känslor kring Bonus.

För det handlar aldrig om Bonus, det handlar om mina känslor kring att ha hamnat in i en familj, som visade sig vara dysfunktionell...

Hur som helst... nu på senare tid har det tillkommit några läsare som sitter i samma båt som mig, med Bonusbarn och med en hög önskan om eget barn.

Vips kom viljan och lusten att åter skriva om hur jag upplever min längtan till vårt barn, vårt gemensamma barn...

Tack Johanna och Bebisresan...

Vi är barnfria denna vecka, i praktiken. I teorin är jag redan och ställer inför nästa vecka, vilka måltider som ska lagas och gå igenom om det är innejympa eller utejympa, skriva upp Bonus favoritäppelsort till inköpslistan och andra sådana praktiska saker.

Hemma är det lugnt och skönt då Bonus är ett mycket intensivt och krävande barn.

Jag älskar Bonus, det kan jag nog nästan säga att jag gör.

Vi älskar i allafall varandra, han älskar mig.

Jag gillar inte mig själv när vi är tillsammans. Jag tycker att allt är jobbigt.

Jag går på tå i mitt egna hus, även om jag blivit bättre och vågat ta plats. Ja ni hör hur det låter.

Livet delas upp i udda och jämna veckor. Udda är intensivt och jämna veckor innebär dvala.

Idag mailade en kompis och frågade om det är dags för bio snart, jag bokade snabbt in en udda vecka för att komma bort.

Läkarbesöket där spermaprovet sker på en udda vecka och hur det ska gå till vet jag inte. Vi har inte sex när Bonus är hos oss. Sorgligt men inte desto mer osant för det...

Av olika anledningar.

Först, för två år sedan var det faktiskt jag som inte klarade av att ha sex med ett barn i rummet intill. Då gjorde det mindre, vi hade sex som kaniner, så en helg klarade jag mig utan, då var han bara hos oss varannan helg.

Fram till nu har vi inte haft sex av den enkla anledningen att Bonus somnar efter mig, japp han är 7 år.

Vaknar gör han strax efter klockan sex, så någon ensamtid det finns inte.

Vi kämpar på med kvällsrutinerna eftersom det kommit fram att jag har ett behov av att få egentid, då inte bara sex. En stund i soffan med en kopp te när ungen sover. Eftersom han inte är hos några kompisar, alla kommer till oss, och inte har några aktiviteter så blir det väldigt intensivt, han är upp i oss hela tiden.

Att få prata vuxet med min sambo medans han leker i sitt rum finns inte på schemat utan att det kommer upp:

"Vad pratar ni om?"

Det kan få mig att gå i atomer.

Som sagt, vi kämpar med vardagskvällarna och jag vägrar ge upp.

Åtta är det sängen och nio är det natten.

Jag är envis, men vet ni, han är minst lika envis.

Ofta ger jag upp vid tio i soffan och då somnar jag... utan sex.

Nu är vi barnfria, jag är mig själv. Jag är fri.

Jag är irriterad över att det kickoff på jobbet idag, fastän det är jag själv som bokat den till detta datum.

Jag behöver all tänkbar tid till att tanka kärlek med min sambo.

Alla Norrlandstjejer, nu kanske ni förstår varför ni inte får någon anmälan från mig på bloggträffen denna helg.

Jag behöver vår tid för att orka överleva helt enkelt.

På måndag kommer han och vet ni, hämnden lyser inom mig.

Det är fotografering på skolan på en udda vecka. Det innebär att det är våra kläder som kommer att synas på hans foto i ett helt år. Det har aldrig hänt förrut.

Någon kommer må dåligt över det och jag kan bara säga YES!

Så många gånger jag ringt till fotoföretaget för att berätta att vi faktiskt också vill ha foton, då hon meddelat att hon är enda hemmet.

Ja, det är inte lätt detta med Bonusbarn och jag önskar ingenting annat än ett eget barn, vårt gemensamma barn, där vi är mamma och pappa.

Där inte bara Pappa är det självklara valet i vårt hem för allt annat som inte rör praktiska saker som tvätt och mat.

Åååh vad jag längtar...

Imorse ringde sköterska T från kliniken.

Mitt TSH-prov hade kommit.

Värdet låg på 2,1 vilket var precis på gränsen. Har man fertilitetsproblem vill TF gärna att man har ett TSH under 2.

Inom övriga vården är man helt frisk om man har ett värde under 4.

Så frisk är jag...

Remisser till blodprover och den fina behållaren för spermaprovet skickas till mig.

Nu har vi ett program med blodprover på olika dagar i cykeln framför oss.

En läkartid till slutet av oktober fick vi då spermaprovet ska gås igenom och mina provsvar meddelas.

Jag blev så rädd att det kom några tårar där med sköterskan på andra ändan.

Jag vet inte om jag orkar veta sanningen.

Tänk om jag alls inte har någon ägglossning?

Tänk om hans simmar är för få, slöa, odugliga?

Hjälp, hjälp, hjälp.