I fredags dök blodprovsremisserna och provburken ner i brevlådan.

Det blev verkligt och det blev också oöverskådligt.

När är vi i mål med denna väntan på det mest efterlängtade?

Datum, cykeldagar och spermier i en salig röra.

Det var inte så här det skulle vara att skapa vårt gemensamma kärleksbarn...

Ska vi hoppas på nästa ägglossning eller är det lika bra att glömma och invänta utredningen.

Vad gör vi om allt är normalt på utredningen?

Eller än värre, vad gör vi om det inte normalt? Kan vi tänka oss andra vägar till vårt drömmars barn?

Det är tunga tankar och idag bara gråter jag.

Det var inte så här det skulle vara. Jag skulle ju kunna ha en föräldraledighet inom räckhåll, jag skulle kolla på barnvagnar, fundera på namn, inreda barnrummet - inte gråta över något som känns så oöverskådligt.

Under gårdagens sammankomst med grannarna så blev det efter några glas vin snack om sexlivet. Vi har ingenting att komma med där, jag saknar vårt sexliv innan det att vi bestämde oss för att öppna bebisfabriken.

Det är sorgligt, vi går miste om så mycket, det där kravlösa. Nu finns det inget kravlöst med vårt sexande, nu ska här allstras barn.

Hur länge ska det vara så här?

Imorgon börjar barnveckan och på frågan om jag är laddad är svaret nej.

Jag avskyr mig själv dessa veckor, starkt.

Att få se sin sambo komplett utan att jag själv känner mig det minsta komplett eller nöjd med vår familjekonstelation gör att det inre i mig slås sönder och de tunga tankarna kommer.

Varför kan inte jag lyckas bli mamma?